Seger för fantasin

helskärm

Västanå teater tioårsjubilerar med att återvända till mytens och sagans värld. Och vilken myt sen: det finska nationaleposet Kalevala, folkliga sägner och berättelser hopsamlade av Elias Lönnrot på 1830-talet, innehåller så mycket must och märg, humor och dramatik och inte minst fantasterier att en infallsrik regissör som Leif Stinnerbom måste ha slickat sig om munnen.

I en bruntonad scenbild dominerad av grova trädstammar i fonden spelas det burleskt lyriska dramat upp, med den trollkunnige sångaren Väinämöinen, karlakarlen Lemminkäinen och smeden Ilmarinen – som smider den mytiska kraftkällan Sampo – i fokus. Man möter deras vedermödor, deras bragder och fruntimmerslängtan.

Stinnerboms sceniska och visuella fantasi firar triumf på triumf. Här ringlar ormar på huggormsåkern, här väller groteska figurer fram, gestaltande pest och sjukdom.

Här finns en fäktningsbatalj mellan Kalevalas folk och Pohjas; något mer köttigt och våldsamt har jag aldrig skådat på scen, knappt ens på bio.

Kalevala följer i komprimering Elias Lönnrots text, och Bengt Söderbäck som Väinämöinen, Jacob Hultcrantz Hansson som Lemminkäinen och Henrik Norlén som Ilmarinen läser versmåttet runometer så det dånar i väggarna – inget psykologiskt finlir här inte, inget mumlade à la Actor’s Studio, tack och lov. Nina Åkerlund i dubbelrollen som Pohjas svårflirtade jungfru och den svekfulla hustrun Kylikki spelar med frejdig intensitet. Hanna Kulle är Lemminkäinens mor; hon agerar med känslostark inlevelse och inför hans död ger hon kropp och röst åt Gallen-Kallelas berömda målning.

Västanå teater är unik i landet med sin teaterestetik, där dansen och musiken spelar en central roll. Sex musiker med Magnus Stinnerbom i spetsen trakterar sammanlagt femton instrument. Bland annat vevlira, moraharpa, kantele och givetvis slagverk dunkar och smeker fram en ödesmättad rytm som ger nya dimensioner till det som sker på scenen. Ett och annat spring- och dansnummer kunde man gott ha varit utan – men som helhet: en härlig teaterupplevelse som gör att jag till och med fördrar de hårda bänkarnas träsmak.

Gunder Andersson