Rart teatralt i myskimono
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-06
Franz Lehárs dröm om att bli kompositör landade i det rungande genombrottet med operetten Glada änkan 1905. Numera mindre känd är hans elfte operett från 1929, Leendets land, en då möjligtvis smula radikal trudelutt om Europa och den där stora biten av världen kallad Asien, och hur dessa två icke kunna mötas, även om attraktionen är ömsesidig och het.
Denna gestaltas genom en vacker kinesisk prins som inte kan uttala konsonanten r, som möter kvick, salt, ung, österrikisk adelsfröken, som av kärlek följer med och bliver lotusblomma vid det kinesiska hovet. Där ränkspel följer och hon bland andra möter konungens syster som vill spela tennis som en europé men tvingas bära traditionell kinesisk damklädedräkt i stället.
På Unga Tur innebär det silkig myskimono och håruppsättning av glaspärlor, uppstoppade småfåglar och vippande silverfjärilar inbakade lite hursomhelst i en uppkäftig discotrashig, orientalistisk busfrisyr, en utstyrsel som passar hela uppsättningen. För denna budgetvariant av operett utan sångare som egentligen kan sjunga är mycket leksugen och kitschig och med så många rävar bakom örat i gestaltningen av Lehárs dunlätta ifrågasättande av några grundläggande fördomar om asiater och kvinnoförtryck att det nästan blir trångt i lyan.
Varje del är synnerligen ironisk, så till den milda grad att andra akten går itu i ett sådant där regisserat avbrott som till exempel Moment: Teater älskar att göra. Där skådespelarna kliver ur sina roller och, här dock lite väl hurtigt, låtsasvåndas över hur de våndas över texten.
Vad som däremot är bra är att stumfilmen och äventyrsmatinén varit stilguide för regissör Procopé. Vita ansikten och ditmålade ögonbryn bygger som av sig själva sina grimaser av största vrede och högsta förvåning medan armar och ben får svepa teatralt och yvigt efter, vilket blir vackert på scen.
Unga Tur är noga med att presentera ensemblen som ett kollektiv i bokstavsordning. Så utan att framhålla någon rymmer alla dessa kärleksfulla blinkningar till gangsterfilm och 1920-talsmytologi massor av talang. Ett tossigt raserianfall från hjältinnan får publiken att fnissa åt det kommande Tredje riket. En eunuck bär värdigt runt på sitt avskiljda organ i en fågelbur medan den arge lille kinesiske kejsaren bärs runt uppochner, för så fin är adeln i Kina.
Det hela är mycket rart och roligt. Och berättar kanske inget särskilt om något särskilt.
Jenny Teleman
