Osten tröstar – en njutning som gör ont
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-05
Med Tröstar jag dig nu? tar Suzanne Osten farväl av den scen hon grundade för 34 år sedan och där så mycket banbrytande teater skapats. Unga Klara har tröstat oss, men på det tuffa sättet, utan att någonsin släta över. Och denna sista gång bjuder Osten på en teatral terapisession i den psykodynamiska skolan. Otidsenlig i sin tro på långsamma, djupgående psykiska processer men fast förankrad i samtiden med digital kommunikation som det självklara substitutet för mänsklig närhet. Psykoanalytikern Ann-Sofie Bárány skrev manus till banbrytande Babydrama, nu är hon tillbaka med ett psykodrama som talar till spädbarnet inom varje vuxen.
Det börjar dansant, med Fred Astaire och Ginger Rogers som följeslagare. Kalle Bäccman från Moder Jords massiva har skrivit musiken och har låtit några av Musiksveriges finaste ( Ane Brun, Markus Krunegård med flera) spela in låtar som går utanpå det mesta i teatermusikväg.
Men när sedan Susanne Gunnersen och Jan Modin regredierar ner till spädbarnsstadiet och sätter ord på det fortlöpande övergrepp som är inbyggt i själva babyskapet, blir det riktigt obehagligt. (Man vill inte tänka sig att ens lilla barn skriker ”jävla, jävla – överge mig inte” därnere i spjälsängen.) Att dessa två är tvillingar, Henry och Margareta – den Margareta som är mamma till pojken Håkan som stryper sig själv i sitt rum om morgnarna – förstår man först i efterhand. Texten börjar i det uppsplittrade – associativ som en analyssession – men långsamt faller bitarna på plats. Fragmenten vävs samman till en berättelse med början, mitt och slut och tydliga rollfigurer.
Tröstar jag dig nu? är en föreställning som emellanåt alltför tydligt blottar sin psykoanalytiska överbyggnad. Men när den faktiskt finner de sceniska uttrycken för ursprunglig smärta så träffar den å andra sidan direkt i det inre nervsystemet.
Även om det ibland gör ont är det en njutning att se fem fenomenala skådespelare i Ostens regi vränga ut och in på sig själva för att komma innanför huden på sina såriga rollfigurer. Framför allt Emelie Jonsson med sin exploderande kropp, och Gunnersen som den mångfacetterat bittra Margareta, berättar om vilka storverk som kan födas ur Unga Klaras unika processer.
Jenny Aschenbrenner
