Svajiga hårdcynismer

helskärm

Vad jag vet så ler Nina Hemmingssons tecknade tomögda kvinnor aldrig. Inte i hennes album och inte när de regelbundet dyker upp på den här kultursidan. De är så rasande häpna att till och med pupillen torkat in. Med ansikten stela av pappersvit sarkasm bligar de på en verklighet där de går under beteckningen lilla gumman. Påpekar neutralt det faktum att ångest också är ett jobb som måste skötas. Möjligen hörs någon gång ett beskt skrockande åt små förargligheter som för mycket könshår i tangentbordet.

Liv Strömqvists glasögonormsfigurer är inte heller mycket för att just söka ömsesidig empatisk dialog med omgivningen.

I går kväll kunde man se dem som teaterroller när nya gästspelsscenen c/o Stockholms Stadsteater invigdes. Helsingforsteatern Viirus var på besök med sin dramatisering av Hemmingssons och Strömqvists serier. Och med sig hade de små glassfärgade dockmöbler, stora spretiga pappersträd i brun plywood och fantastiska pastellfärgade vippande kragklänningar, som passar lika perfekt på småflicks- som kärringavdelningen. Ett kostymarbete som diskret och elegant skissar fram de två populäraste varianterna av den gamla envisa kvinnorollen som pjäsen sparkar på.

Men själva uppsättningen svajar som ett fyllo i storm. För det är någonting med leendena som inte blir rätt. Skådespelarna vill övertyga, få skratt, rysningar, publikkontakt och stöd. Inte den bästa utgångspunkten för feministisk hårdcynism.

I första akten faller sketch efter sketch, för så kallar ensemblen själv sina korta dialoger byggda på pratbubblor. De docklika dansstegen, det hejiga levererandet av poänger och det ivriga flirtandet med publiken är ganska utmattande och ligger väl nära lite för ivrigt tonårspredikande om rätt och fel.

Men varje gång ansiktena lugnar sig, när ilskan över hur män är och tanter förväntas vara men inte är förs fram med mindre förnumstighet, då blir det farligt.

Som när Sara Puljula gör en loj ståbasblues av förolämpningarna mot själva tillvaron.

Eller när den riktigt ledsna höghushistorien om en riktigt spinkig unge, med en riktigt operfekt mamma på jakt efter en riktigt anslående pappa framförs som körsång. Då blir det så tomögt att salongen står stilla.

Jenny Teleman