Rappt och snyggt om fulhet

Jenny Aschenbrenner ser farsen Den fule på Dramatens lilla scen

Den nya tyska dramatiken är tillbaka på Dramaten och ensemblen har dragit på sig sin ”ny tysk dramatik”- uniform: beigegrå kläder av otidsenligt snitt, med en svag doft av 40-tal och krigstid.

Denna gång spelas Marius von Mayenburgs existentiella fars Den fule. En absurdistisk moralitet som höjer sitt varnande finger lika mycket mot den postmoderna identitetsförlusten som mot den söndertjatade utseendefixeringen.

En kvickt berättad men ganska bagatellartad historia som på Dramatens lilla scen ironiskt nog mest lever på sin snygga yta. Men den räcker ganska långt.

Det handlar om en viss Herr Lette, en talangfull uppfinnare som är så anskrämligt ful att han på inga villkor kan få representera sina egna produkter, så ful att inte ens hans hustru tål att se honom i ansiktet. Ett handikapp som för honom till plastkirurgen där han får ett helt nytt ansikte, så perfekt att det blir högsta mode. Alla vill se ut som Lette och till slut går ett stort antal exakt likadana män på gatorna och konkurrerar ut varandras identiteter. Skönheten suddar ut jaget, allt blir likadant och ingenting värt. Varken begåvning eller kärlek räcker, vi är alla utbytbara – ett budskap som förstärks av att fyra skådespelare gestaltar åtta roller.

Det är en text som briljerar i enskildheter, i välfunna formuleringar och knivskarpa replikskiften, men helheten känns tam och förutsägbar, trots pustlustiga incestknull, här avslöjas inget annat än sådant vi redan visste.

Den stora behållningen är Emil Graffmans precisa regi

i kombination med ensemblen stilfulla hanterande av sina välslipade repliker.

Irene Lindhs finkalibrerade växlande mellan Lettes lakoniska hustru och pilsk äldre dam är en ren njutning att se.

Överlag finner skådespelarna en exakthet i uttrycket som lyfter fram det rappa och

roliga i denna idéburna komedi som stannar på ytan.

Jenny Aschenbrenner