Baksmälla på banken

helskärm

Vem som har bidragit mest av Victoria Benedictsson och Axel Lundegård till pjäsen Final lär vi aldrig få veta. Klart är att Benedictsson var den större konstnären. Final skrevs 1886, några år innan Strindberg skrev Fröken Julie och Fordringsägare, men några år efter att Ibsen skrivit Ett dockhem och Vildanden.

Final ställer bankdirektör Hugo Bruhns fall mot hans hustru Bettys uppvaknande. Nyårsnattens skrytfest följs av upptäckten av direktörens försnillning, samtidigt som Betty välkomnar möjligheten till ett sannare liv, måhända en tillvaro där hon kan komma på jämställd fot med sin man, att bli en lika god kamrat på alla plan som Benedictsson själv sökte med Lundegård. Final ger oss ett alternativt fokus på 80-talets dramatiska radikalism, kanske just så som strålkastarna filmiskt presenterar festsällskapet på nyårsnatten i Hilda Hellwigs uppsättning på Dramaten.

Här är det 1950-tal, rimligen det sista decenniet där pjäsens makt- och könsordning ännu härskar. Herrar i smoking, damer i vita klockklänningar och ett flitigt hembiträde blixtbelyser såväl mans- och kvinnoroller som klassamhället. Jan Lundberg placerar tidstypiska detaljer som vita bakelithandtag på dörrarna och Stig Lindbergs porslin på bordet, men jag undrar om denna borgerlighet inte hade föredragit att dansa till engelsk jazz i stället för amerikansk rock’n roll medan champagnen stänkte.

Inte utan effekt skiftar första aktens yta och glamour till att efter paus byta genre. Musikalen övergår till samhällskritiskt drama, det elegant lätta och uppåtsträvande vänds till saklig naturalism där rollfigurerna helst kryper ihop på golvet i sin förtvivlan. Förvisso anas växlingen redan under festen, Elin Klingas kämpande Betty tappar då och då masken, festtröttheten avslöjar den livsleda som ska få henne att så övertygande lossa tungans band efter paus.

Det är en verkningsfull dramaturgisk linje som fullbordas på scen och med en ensemble där varje rollbesättning träffar rätt. Jonas Malmsjö är skrämmande trovärdig som mansgrisen Karl Rönne, Pierre Wilkner skulle få vilken småborgare som helst att i honom känna igen den lokale, rödbrusige grosshandlaren och Rebecka Hemses Saima Rönne håller uppmärksamheten varje sekund där blick och mimik kastar henne mellan blygsel och iver, för att till slut ta ordet och välja stolthet och verklighet.

Saima gör en snabbspolad variant av Bettys erfarenheter, samtidigt inverterar hon Hugos öde, Torkel Peterssons gestaltning där den självsäkres skal så kapitalt spricker under denna förödande baksmälla.

Claes Wahlin