En djävul till morsa

helskärm

Skillinge teater fortsätter att satsa på August Strindberg. Förra året gjorde Michael Segerström en spännande tolkning av svensk dramatiks mest kända artillerikapten i Dödsdansen. I år är det dags för Pelikanen.

Det är en pjäs som tiden frätt hårdare på. Strindberg gick till storms mot förljugenhet i olika skepnader, all heder för det, men när han siktar in sig på modersmyten är det med kvinnohatisk frenesi.

Elise är en strindbergsk vampyr utan försonande egenskaper. Hon är sannerligen ingen pelikan som påstås ge sitt hjärteblod åt ungarna. Hon har skummat grädden av mjölken, bjudit på gröt medan hon själv käkat ripa, sålt veden och gått på operett för pengarna, alltmedan make och barn har svultit och frusit därhemma. När spelet börjar har hon med hjälp av sin dotters man drivit sin man i döden. Son och dotter irrar darriga omkring i huset, men snart ska kärringen få sina fiskar varma.

Ur ett samtida perspektiv undrar man vad som gjort denna kvinna så småaktigt jubelegoistisk, men Strindberg är inte intresserad av det. Hon har helt enkelt inte vetat sin plats och sin uppgift – och just det är det ju svårt att klandra henne för, när man är en sisådär hundra år yngre kvinna i åtnjutande av milsvitt större oberoende. Risken är att Strindbergs demonisering blir kontraproduktiv. Han hatar modern så mycket att det blir olustigt.

Jag tror alltså att det beror på texten, att särskilt första akten präglas av en viss valhänthet i skådespeleriet. Föga förvånande verkar Katarina Zell ha svårast att hitta rätt i sin roll som modern. De tre unga skådespelarna Björn Löfgren (mågen), Daniel Nyström (sonen) och My Bodell (dottern) har det lättare och samspelar bättre. Ändå är skådespeleriet länge mer frasering – exemplarisk i och för sig – än karaktär.

I andra akten stundar sanningens minut och då tänder det till. Zell får blomma ut i ormlik ondska och vissna i skuld. Nyström och Bodell gestaltar gripande de utsugna syskonens kraftsamling för upprättelse. Marta Cicionesi har klätt dem i vitt, i kontrast till moderns rödsvarta klänning. Den effektfullt spökhuslika scenografin slukar till slut dem alla.

Malin Krutmeijer