En fritt svävande teatermås

CLAES WAHLIN möter en gammal Tjechov i nya kläder

helskärm

Tjechov skrev till sin förläggare att han bröt förfärligt mot scenens konventioner i Måsen, som hade lite handling, mycket diskussioner om litteratur och hundra kilo kärlek. Det var också drygt hundra år sedan detta kunde sägas. I dag löper varje uppsättning av Måsen risk att kvävas av damm, snarare än att dö för den kula Konstantin skjuter den med.

Någonstans mellan då och nu, mellan Tjechovs sekelskifte och vårt, svävar också denna Måsen osäkert på Elverket, en produktion i samarbete med Teater Galeasen.

På det kala trägolvet står stilrena stolar och bord, en svart ljusplatta i mitten. Fondens ljusvägg står i kontrast mot de antracitgrå väggarna och det vita taket sänker sig vartefter. Tiden är alltså nu, Konstantins teater i parken en performance till elgitarr medan publiken dricker lådvin.

I övrigt är det den gamla vanliga texten, anpassningen till ett mer modernt, avslappnat uttryck i framför allt gestik och kroppsrörelser signalerar att Måsen är både gammal och ny: livet fortfarande tomt, kärleken fortfarande hopplös.

Men de flesta av Tjechovs personer kommer inte loss ur förra sekelskiftet, här hjälper sällan det eleganta skådespeleriet, Marie Göranzons magnifikt självupptagna Arkadina är förvisso en njutning att följa, men vem är det egentligen jag ser? Ofta tycks rollfiguren tan-gera skådespelaren själv, som när Mikael Persbrandts närmast kamerala Trigorin håller sin klagan över kändisskapet för Ellen Mattssons ungflicksivriga Nina.

Har Tjechovs radikalism stelnat i konvention? Är uppsättningens bevekelsegrund denna svävan mellan gammalt och nytt, ett försök att upphäva tanken på det moderna?

Ensemblen är annars onödigt bra: Ingela Olssons Masja, denna längtan draperad i svart som ändå suger upp all uppmärksamhet, Jan Malmsjös Dorn, läkare och lebeman på en gång, den dumsnälle Medvedenko i Jan Waldekranz precisa fumlighet eller kvällens överraskning, Henrik Svalanders stilsäkra Konstantin.

Den specifika vikten av hundra kilo kärlek var nog densamma för Tjechov som för oss, men koncentrationen var högre förr. I dag tycks den bestå av ett lättare, mer flyktigt material. Verkningsgraden har avtagit och tristessen blivit steril.

Claes Wahlin