Drömmar ompunk mot Putin

Claes Wahlin

Claes Wahlin ser en pjäs som betonar det ikoniska

helskärm

Pussy Riots framträdande i Frälsarkatedralen 2012 ­inför nästan ingen publik, men filmat och vitt spritt, har i dag ikonstatus och är oftast det som associeras med gruppen. Vad de gjort senare och vad andra runt gruppen har gjort har inte haft samma genomslag.

När jag lyssnade till två av dem, Maria Aljochina och Nadezdja Tolokonnikova, vid festspelen i Bergen 2014, så ville de framför allt tala om ryska fängelser. En utställning återgav i miniatyrform en rad aktioner som lett till att mindre kända demonstranter fängslats, och man visade dokumentären Pussy vs ­Putin. Budskapet var tydligt: vi fortsätter.

Dramatens uppsättning av Pussy Riot – en punkdröm håller sig till det ikoniska. Frälsarkatedralen, domstolsförhandlingarna och fånglägret är de huvudsakliga scener som utgör histo­rien. Fonden täcks av en magnifik relief där k-pist­försedda patriarker, inte sällan lika Putin, hotfullt blickar ut över scen och salong. ­Eftersom publiken i dag vet hur det gick med de första protesterna, så hade föreställningen vunnit på att ­bryta upp kronologin. Domstolsscenen är lite för lång. Pjäsen återhämtar sig aldrig riktigt ­efter den, trots punken och trots att regissör Stenberg har gjort ett bra arbete med ett något svagt manus, liksom den engagerade och välspelande ensemblen.

Här finns en febrig attack i anslaget, de tre medlemmarna, Nadja (Maia Hansson Bergqvist), Maria (Karin Bengtsson) och Kat (Emma Mehonic) rör sig skickligt från ungdomlig idealism till påläst, politisk övertygelse. De håller uppmärksam­heten även om de så bara lyssnar till Domaren (Peter Engman) under rättegången. Engman är aningen för snabb i sina repliker, som om han inte riktigt tar in svaren innan han replikerar. Nina Fex mejslar pregnant ut sina olika roller (Städerska, Polis, mm) liksom de övriga snabbt och tydligt ger liv åt sina rollfigurer.

Vad som saknas, även om det är svårt i ett sekulariserat land som Sverige, är att återge hur oerhört grovt hädelsen av den ortodoxa kyrkan uppfattades. Det tog ett tag innan kritiken mot Putin fick ett eget liv. 2014 hävdade Pussy Riot att den först då började lös­göra sig från hädelsen. Kanske skulle även detta slags dokumentärteater ha ­tagit ett steg vidare.