Helt enkelt spirituellt
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-04
”Det normala har jag alltid hatat, jag har alltid hatat öldrickare.”
Eller: ”Vi är inte inställsamma när vi går ut, när vi säger råttgift så menar vi råttgift.”
Det är lätt att komma ut från den storspelande Sten Ljunggrens Thomas Bernhard-monolog med en hög sparade så där mer, oftast mindre, korrekt återgivna citat på tungan. Lämpliga att brodera på en liten bonad att ha över soffan. Texten är cynisk espri för hela slanten och bland andra bittra genomskådanden märks den om den eviga kungakronan som människa och rike alltid suktar efter. Hur ful och tung och meningslös nu samma krona blir nerpressad som gammal rekvisita över pannan på en åldrad alfahanne som en gång spelade Richard III. Den gamle narren provar den också numera bara en tisdag i månaden, så obekväm är den.
Men Bernhards åttiotvåårige gamle skådis, fri från varje spår av illusioner om att livet består av något annat än fåfäng förställning, inlärd förställning, ”imbecill vetgirighet” och fåfänga igen, blir på Bryggans scen ändå långt i från någon spirituell samhällsnihilist att skriva av.
Sten Ljunggrens öppna grimaser, hans roliga humörsvängningar och långa kropps tjuriga rundor genom det noppiga musnedskitna lilla pörtet till bostad, ett kyffe som en gång var en elegant skrivkammare eller en loge, visar fram en levande övergiven farbror också mitt i formuleringsbriljansen.
En anspråksfull man som kallar sin ensamhet för otillgänglighet och hatar att han skaffat en dyr inbrottsförsäkring till sitt hem utan värdesaker.
Monologen behöver sin unga tysta roll också, den blonda elvaåriga nybörjarmänniskan, grannflickan som hälsar på och både får prova kronan för första gången, bjuds på körsbärssaft för sällskapet, och blir kommenderad hur hon ska dricka den. Huvudrollens hela träliga mänsklighet sammanfattad.
Jenny Teleman
