Dansen gifter sig med orden

helskärm

Det är Lotte, kvinnan i beige, med ängsligt knälång kjol och en menlös lugg att gömma sig bakom, fast i massupplaga. Hela ensemblen intar scenen, alla iförda samma tröstlösa kostym, och berättar i ord och rörelse om en semesterresa. Om ett soligt Agadir där ensamheten bara cementeras av resegruppens gemenskap. Så inleds Stor och liten och det är en riktigt stilfull uppvisning i vad dans kan göra när den gifter sig med orden, när rörelsen lägger nya dimensioner till de gamla.

Birgitta Egerbladh har ringat in sin egen lilla plätt i scenkonst-Sverige. Med ord från kanoniserade litterära jättar och rörelser ur den moderna dansens katalog, kryddat med en alldeles egerbladhsk humor och varsamhet. Tidigare har hon låtit fragment ur Strindbergs, Lugns och Tjechovs produktion bilda bakgrundsväv till sina dansanta dramer som trots allt mest varit hennes egna.

Men denna gång har Birgitta Egerbladh tagit sig an en hel pjäs, Botho Strauss genombrottsdrama från 1978 – en sorts lägesbeskrivning av det själsliga tillståndet i dramatikerns hemland Tyskland. Läget är dystert och pjäsen ett mardrömslikt vandringsdrama, en färd in i och ut ur återvändsgränder. I centrum står Lotte, den övergivna hustrun och själva sinnebilden för det där hos en själv man helst vill förneka – ängslig, kontaktsökande och hopplös.

Som vanligt hos Egerbladh blandas skådespelare och dansare, och alla både dansar och skådespelar, vilket lägger en gnutta tafatthet åt all yrkesskicklig suggestion och blir alldeles oemotståndligt charmigt.

Före paus berättas historien som blixtbelysta brottstycken, i fantastiska små nummer varvade med blekare scener – framför allt känns en del av de rena talscenerna en smula bortglömda – utan att riktigt bilda någon helhet. Det är skickligt gjort men mal också lite på tomgång. Som att Egerbladh upprepar tidigare framgångsrika grepp utan att nå fram till detta dramas känslomässiga kärna. Men efter paus dras snaran åt kring Lotte, i en spegling av det Tyskland hon reser genom tappar hon bort allt fler delar av det som utgjort henne själv.

Även föreställningen stramas åt och förtätas till ett sammanhängande drama. Letar sig till slut innanför sin egen stilfulla yta.

Jenny Aschenbrenner