Brinnande längtan trotsar klarsynthet

Poesi om kärlek har ju rimligen plats att formulera allt det järngråa slagg som samlas mellan och inom människor på vägen mellan förälskelsen och döden.

Sarah Kanes pjäs Törst är sådan lyrik, framförd i en söndertrasad kör på en scen istället för läst i till exempel en diktsamling eller formad till antiromantisk popmusik, vilket den ju också skulle kunna vara.

Fyra personer – en ung man, en äldre, en ung kvinna, en äldre, kallade A, B, C och M – öppnar munnarna. Små slamsor av gamla gräl, unkna missförstånd, mardrömmar, halvsmälta förbrytelser och klaustrofobiska beroenden faller ur och blandas. En skev baston, kanske ljudet av mani och leda, all den ensamhet och alienation kärleken till den andre rymmer, ligger och trycker under rösterna.

Det kan ju låta dystert men är egentligen inte det. Det är en ganska stillsam, på något sätt redan genomliden, accepterad ton Nadja Weiss valt. Den här uppsättningen skildrar inte psyken i brinnande kris utan människor redan alltför erfarna av totalt existentiellt misslyckande. Men som lever ändå.

De längtar fortfarande. M till exempel efter att bli gravid långt upp i sena femtioårsåldern, men helt utan illusioner förstås. Och symtomatiskt nog tigger den unge om att få knulla den gamla och den gamle att få vara kär i den unga.

Som om alla antingen vill ha eller bli av med just den där grymma klarsyntheten.

Särskilt Lil Terselius och Jan Waldekrantz, de två äldre skådespelarna, blir kongeniala med texten läst så, och hans monolog om en kärleksrelation som inte ens finns men som kommer att förvandlas till galenskap är gräsligt krypande.

Det sägs i programbladet att det i Kanes dramatik finns en enorm sanningslidelse. Men i Törst heter det också: ”Glöm inte att poesi är språk för dess egen skull”.

Jenny Teleman