Änkeman Hirdwall myser i tomme
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-07
Sättet som Ingvar Hirdwall kan få meningar som så kan vi bränna samma lampa att låta snuskiga är den absolut största, kanske enda behållningen av Stadsteaterns föreställning Änkeman Jarl. Den åldrande Andreas Jarl på friarstråt hos änkan Gustava – laddningen som bara två slipade rävar som Hirdvall och hans motspelare Marika Lindström kan packa ett trevande möte mellan två ensamma gamla människor med. Änkan och änkemannen som båda lindar in sina känslomässiga behov i en filt av materiella praktikaliteter. Vi kunde dela ved, dela fotogen, och dela hus – så sparar vi massor av pengar säger Andreas – du kunde behöva någon som lagar maten åt dig och som bykar din tvätt, säger Gustava och båda vrider sig av återhållen upphetsning på de grönmålade trädgårdsstolarna.
Men utöver de där finurligt fångade trevande mötena mellan de båda lämnar Göran Stangertz uppsättning av Vilhelm Mobergs Änkeman Jarl ett substanslöst tomrum kring föreställningens tveklösa stjärna, Ingvar Hirdwall. Han myser och muttrar, plirar och ryter allt vad han kan och förankrar sin Andreas Jarl med självklar tyngd i scengolvet. Men där finns liksom inget att spela med eller mot. Regin har vispat fram ett uppskruvat tonläge som tippar aktörerna över kanten från den realism som Peter Holms scenografi indikerar, den som placerar handlingen i en idyllisk svensk 1930-tal. Det finns en rödkindad aningslöshet i anslaget som förtar varje möjlighet till fördjupning och lämnar texten flytande utan förankring i skådespelarna.
Och vad är det för text, vad är det för historia man valt att berätta, utanför det folkhemsnostalgiskt schlagerkäcka? En om pengar, pengar, pengar. Den välbeställde Jarl blir änkeman och alla fruntimmer runt honom försöker komma åt hans pengar. Den snipiga ogifta dottern Hilma för egen del, den trolovade nippertippan till lillasyster Martina för sin fästmans räkning. Och slutligen Gustava som vill försäkra sig om en trygg ålderdom. Alla avslöjas de förstås och förkastas av den ständigt lika oberörde Andreas Jarl.
Den känns inte helt angelägen och hade behövt ett betydligt skarpare handlag för att räddas från den ganska menlösa smet som möter på Stadsteatern.
Jenny Aschenbrenner
