Välstuvade vindsvättar

I ”Hoppsan!” blir låtsaslek på vinden ett livsfarligt äventyr

helskärm

Trappan knirrar under lilla Hoppsans fötter när hon ger sig upp på vinden för att leta efter ”en grej”. Hon sjunger för att morska upp sig, men det vill sig inte riktigt med orden och ett av barnen i publiken börjar snyfta.

Teater Barbaras Hoppsan! börjar kanske lite läskigt för den tilltänka målgruppen (fyra till sju år), men snart sprider sig ett varmt glödlampsljus över vindskontorets väggar, som består av flyttkartonger. Däruppe stöter hon på Mappa Knirrknarr, vindsvätte och uteliggare i ett, eller kanske bara en låtsaskompis. Mappa säger sig också leta efter något, en vän som inte ”drar åt skogen” så fort han ber denne göra just det.

Tillsammans börjar de rota i kartongerna, och sökandet formar sig till en låtsaslek möjligen inspirerad av Barbro Lindgrens småbarnsböcker på temat. En sovsäck blir en flygande matta, ett hopprep en orm och en skrivbordslampa öknens brännande sol. Fyndet av en ukulele leder in i ett sångnummer, kläder åker av och på under framställandet av sådant som en drake eller en ­grevinna.

Hans Nyberg (Mappa) och Sarah Appelberg (Hoppsan) balanserar fint mellan yvighet och återhållsamhet i denna välstuvade föreställning som rymmer oväntat mycket. Lena Nyléns bitvis rimmade manus är ofta roligt men fungerar mer som ett partitur för det som gestaltas på scenen.

Den som har sett Teater Barbaras föreställning för lite äldre barn, Serendip (från elva år), kommer att känna igen budskapet: Hur ­ofta visar sig inte hugskottet fruktbarare än det omständligt tänkta?