1968 pirrade av kvinnlig sexualitet
Nu får vi inte bli pryda.
MeToo-kampanjen var ingen protest mot sex. Den ifrågasatte manlig maktutövning. Det handlade om maktkåta män som förtryckte kvinnor och det är egentligen så långt från sex man kan komma.
Frivilligt sex är något helt annat. När båda är överens och verkligen vill, då är det ju bara fantastiskt. Kvinnor har fortfarande rätt till sin egen lustfyllda sexualitet och det kanske är viktigt att påminna om den rätten efter höstens hetsiga sexdebatt.
MeToo handlade aldrig om kvinnor som ville att män skulle skydda dem från andra män. Vi ska akta oss för sådana förbud och för överdriven prydhet.
Det är alltid vi kvinnor som har mest att förlora.
Sexuella revolutionen
I år har det gått precis 50 år sedan den sexuella revolutionen fullkomligt exploderade. 1968 var året då kvinnor tog kontroll över både sina kroppar och sina lustar. Innan dess hade de gått instängda i korsetter, strumpebandshållare och pansar-behåar.
Men sedan kom Mary Quant, 60-talets brittiska modedrottning som gjorde kläder som var lätta att röra sig i. Superkorta kjolar och strumbyxor. Ni kan inte ens ana vilken befrielse det var att ta på sig det första paret strumpbyxor. Jag var i London sommaren 1968 och vi gick till Mary Quants butik på Kings Road och köpte strumpbyxor i olika färger.
Sedan kom jag hem med en svinkort klänning i psykedeliskt rosa och orange. Färgerna var lika viktiga som bekvämligheten. Kvinnor syntes, kvinnor kunde röra sig och i USA brände våra systrar sina stela behåar. Befrielsen var nära.
P-pillret till Sverige
Vi kastade papiljotterna och lät håret hänga fritt, eller så klippte vi det kort. Vidal Sassoon klippte Mary Quants kantiga frisyr och supermodellen Twiggy blev världsberömd i sin korta pojkfrisyr. Livet skulle vara enkelt, praktiskt och fritt från gamla konventioner.
För dryga 50 år sedan kom p-pillret till Sverige och därmed släppte också den ångest som hållit kvinnor i schack under århundraden. Nu kunde vi ha sex utan risk för oönskade graviditeter. Hela 60-talet bubblade, eller snarare pirrade, av sexualitet. 1967 och 1968 kom filmerna Jag är nyfiken - gul och Jag är nyfiken - blå.
Tänk att det gått 50 år. I dag skulle ingen kunna göra filmer som så hejdlöst blandar samlag med politiska diskussioner. I den gula filmen är det till exempel Olof Palme som förklarar klassamhället för Lena Nyman. Något år senare blev han statsminister och drev igenom flera beslut som stärkte kvinnorna.
Kvinnors frigörelse
Palme avskaffade sambeskattningen och kvinnor betraktades därmed som egna självförsörjande individer. 1968 tillsattes också barnstugeutredningen som ledde fram till dagens förskola. 1974 kom föräldraförsäkringen och året därpå infördes också fri abort och därmed hade kvinnorna full kontroll över sina liv och sina kroppar.
1968 är studentrevolternas jubileumsår och det kommer att beskrivas på många manliga sätt. Bilderna från kårhusockupationen i Stockholm visar till exempel en oändlig radda unga, allvarliga män. Låt oss komma ihåg att 1968 också var startskottet för kvinnors frigörelse. Det började med kläderna och frisyrerna, sedan kom rätten till ett yrkesliv och rätten att bestämma över sin egen kropp.
MeToo handlade om just det, om kvinnors oinskränkta rätt att själva bestämma över sin sexualitet och över sina liv.