Här trängs yachtägare med hemlösa migranter
Flyktingkrisen väcker missnöje på Rivieran
VENTIMIGLIA, ITALIEN. Av de fem cyklar som står parkerade vid tågstationen i Ventimiglia har fyra punka. Den femte har inga hjul alls. Ramen hänger en bit över marken, fastlåst i staketet som en bortglömd, rostig spindel.
Staden ligger i nordvästra Italien, vid kusten och en spottloska från gränsen mot Frankrike.
Två typer av människor söker sig hit. De som lägger till en stund med yachten på väg mot Monaco. Och de som tagit sig till Italien med gummibåt, och sedan vidare till Ventimiglia och till sist Frankrike. Det enda de har gemensamt är att de inte stannar länge.
Den lilla kuststaden på Rivieran har hamnat mitt i en ny flyktingkris. Det är bara ett år sedan högerpopulisten Giorgia Meloni bildade regering med löftet att minska migrationen. Sedan dess har antalet ankommande nästan dubblerats.
Invånarna i Ventimiglia är inte nöjda. I våras valde de en ny borgmästare, Flavio di Muro från partiet Lega. Han gick till val på att rensa upp stan och bli av med migranterna, en del skulle förmodligen kalla honom högerextrem.
Di Muro inledde mandatperioden med att placera ut beväpnade vakter vid ingången till stadens kyrkogård. Nu får migranterna hitta någon annanstans att hämta vatten och vila sig.
Själv blir jag insläppt med ett kort ”ciao” från mannen med svart uniform, pistolhölster och sträng uppsyn.
Kyrkogården sluttar, precis som allt annat i den här staden. Jag kan förstå varför hemlösa sökte sig hit. Här finns vattenkranar och gravkapellens platta tak ser ut att kunna tjäna som någorlunda skyddade sovplatser.
Nu samlas flyktingarna i stället på parkeringen en bit bort. Där har de försökt göra sig hemmastadda genom att lägga pussel med gamla madrasser på asfalten. Ett par som sover har dragit fleecefiltar över huvudena. Under tyget avtecknar sig två människoformade kullar, som svalda hela av pytonormar i lurvig polyester.
Ett par kvarter bort ligger härbärget Caritas hub, dit hundratals migranter kommer varje dag för att få mat, kläder, juridisk rådgivning eller ett läkarbesök.
Klockan är halv elva och de har redan hjälpt 120 personer, berättar projektledaren Jacopo Colomba. Hans organisation Weworld Onlus är en av flera som hjälps åt med verksamheten.
– För två veckor sedan hade vi 350 personer här på en och samma dag, säger Jacopo Colomba.
Platsen kan vara svår att hitta om man inte vet att den finns, längst in i en återvändsgränd intill tågspåren. Husets slitna fönsterluckor skramlar när ett pärlband av godsvagnar dundrar förbi.
Här märks det att stan fått en ny borgmästare.
Jacopo suckar vid tanken på de beväpnade vakterna vid kyrkogrden. Varför inte lägga pengarna på duschar och härbärgen i stället, då hade problemet varit löst på riktigt, säger han och svarar själv på frågan i nästa mening. Borgmästaren tror att fler kommer söka sig hit om de gör livet lättare för migranterna.
För tio dagar sedan var inrikesministern här. Han har samma politiska färg som borgmästaren, men är något mer resonlig, säger Jacopo. Staten har gått med på att finansiera ett härbärge stort nog för ett 50-tal personer.
Men mest förtjusta är politikerna i ”center för förvar och återvändande”. I september beslutade regeringen att förlänga tiden som de kan förvara folk där – från tre till 18 månader.
De skulle gärna bygga ett center i Ventimiglia.
– Det är i princip fängelser, säger Jacopo Colomba.
En pojke i åttaårsåldern cyklar förbi oss på en alldeles för liten trehjuling, knäna sticker upp som en gräshoppas över styret. En något förfriskad man från Eritrea står och hänger över det vingliga staketet, han skrattar och frågar om han inte kan få min jacka, den skulle vara snyggare på honom.
De flesta stannar bara här ett par dagar, säger Jacopo. Men den här mannen har blivit kvar, han har gett upp tanken på Frankrike. Här är det lite skitigt, färgen flagnar från härbärgets gula putsväggar. Men ibland är det bättre än alternativet.