Fattiga blir sjuka och dör i dagens Sverige
Viktigare räkna människor än att de kan äta sig mätta
Det går att beskriva orättvisorna i det svenska samhället som siffror eller statistik. Nationalekonomiska facktermer och snygga diagram.
Det går också att vara väldigt konkret. Som när Röda Korset och Rädda Barnen härom veckan kunde berätta att många lågavlönade föräldrar säger att deras lön inte räcker för att alla i familjen ska kunna äta sig mätta. Eller att var tredje ensamstående förälder trots en normal inkomst inte kan köpa näringsriktig mat till sina barn alla dar i veckan.
Eller som när Folkhälsomyndigheten idag presenterar sin rapport om folkhälsan i Sverige.
Mycket går bra
Det mesta går faktiskt riktigt bra. Svenskarna i allmänhet har blivit friskare. Vi lever längre, det är färre som dör innan de hunnit fylla 65 år. Dessutom tar de vanligaste dödsorsakerna – hjärt- kärlsjukdomar, stroke och cancer – allt färre liv.
Vi röker mindre och det är färre som dricker riskabelt mycket alkohol. Många har dessutom fått det bättre ekonomiskt. I alla fall fram till 2020, idag faller reallönerna för i stort sett alla utom direktörer med bonus.
Samtidigt har klyftorna vuxit. Inte ens innan matprischocken fick alla plats på tåget mot ett längre och rikare liv.
Dör innan 65
Folkhälsomyndigheten konstaterar att den som har en kort utbildning oftare dör innan hon eller han har fyllt 65. Samma grupper löper dessutom större risk att drabbas av i stort sett alla former av ohälsa. Det finns ingenting som tyder på att klyftorna ska minska.
För kvinnor utan längre utbildning har medellivslängden till och med sjunkit.
Dessutom går klyftorna i arv. Vart femte barn med föräldrar som saknar gymnasieutbildning lever i en familj där inkomsterna helt enkelt inte räcker till det nödvändigaste. Och i den gruppen barn klarar sex av tio inte gymnasieexamen.
Hungriga barn, människor som dör i förtid och klassklyftor som tillåts gå i arv. Det är Sverige 2023.
Ingen politisk tävlan
Man skulle kunna tänka att det borde stå i den politiska debattens centrum. Att de politiska partierna skulle tävla med förslag om hur hälsovården i de mest utsatta områdena kan bli bättre, hur skolorna i samma områden ska få en chans att lyckas med sitt uppdrag och hur bostadsmarknaden ska reformeras.
Man kan tycka att nästan alla politiker borde prata om resurser till kommunerna.
Som vi vet är det inte så. I stället fortsätter det att strömma ut förslag om hur ”bidragstagare” ska klämmas åt och skatterna sänkas. Finansminister beordrar myndigheterna att knacka på förortsdörrar för att räkna invånarna. Polisen får resurser, men socialtjänsten och skolan kommer att få dra ner när kommunernas pengar inte räcker.
Folkhälsomyndigheten har levererat en larmrapport. Risken är att den snart samlar damm i socialminister Jakob Forssmeds hyllor.