Sluta käbbla om gängskjutningar
Längst lista mot gängvåld vinner
Skjutningar. Explosioner. Mord. Uppgörelser. Så där har nyhetssändningarna sett ut under den gångna tiden och till slut har de svenska politikerna bestämt sig för att ta tag i saken.
Först presenterade Moderaterna en tiopunktlista. Regeringen svarade med en 18-punktslista över ingångsvärden och i fredags, efter att ha pratat vidare med riksdagspartierna, hade regeringen kokat ihop en lista med ett 30-tal förslag.
Naiv kramkommunism
När de svenska politikerna ska ha möten om hur man knäcker gängkriminaliteten så upprättar man listor över åtgärder. Och, när man närstuderar listorna så kan man notera att de svenska politikerna är överens. Inte om allt, men om mycket.
Men det där tänker förstås inte Moderaternas rättspolitiske talesperson Johan Forssell och justitieminister Morgan Johansson låtsas om. Även om de säkert är ärliga med att de faktiskt vill lösa problemet så har diskussionen allt mer artat sig till att bli en tävling i vem som kan ta flest politiska poäng.
Brottsförebyggande arbete är naiv kramkommunism, att bereda ny lagstiftning är handlingsförlamning och hårdare tag är rå fascism. Men med tanke på de problem kriminaliteten skapar så är det obegripligt hur någon kan säga att vi ska avstå från att göra saker vi vet fungerar för att förebygga brott.
Lika obegripligt är det att politiker driver på för reformer som man vet är direkt skadliga, som den vansinniga idén om visitationszoner.
Så havererade i går de kriminalpolitiska samtalen när Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna kastade in handduken. Det kan vara värt att notera att partiledarna för dessa tre partier under veckoslutet befunnit sig i Israel tillsammans med den svenska gratisätarnoblessen och kanske har man efter att ha hört Pernilla Wahlgren sjunga gospel vid Jesu grav funnit en samsyn. Kriminalpolitik handlar inte om att om att sätta dit skurkar utan att sätta dit regeringen.
Våldsspiralen samhällets ansvar
Nu tänker regeringen gå fram med ett eget åtgärdsprogram – 34 punkter! – som innehåller allt från skärpta straff för brott kopplade till gängkriminalitet, en utredning om användning av kronvittnen, nationellt avhopparprogram, skärpta straff för den som överlåter narkotika till avskaffad ungdomsrabatt vid grova brott.
Allt är inte oproblematiskt ur rättssäkerhetsperspektiv, men det är en politik som sannolikt kommer bli verklighet ändå. För även om Kristdemokraterna, Liberalerna och Moderaterna nu hoppat av samtalen så finns det ju inte en enda punkt på regeringens lista som inte kommer kunna samla en riksdagsmajoritet. Tillräckligt många riksdagsledamöter är för allt.
Vilket ytterligare bevisar att avhoppen inte handlar om politik utan om kommunikation. Det är för ynkligt.
I slutet av förra året skickade rikspolischefen Anders Thornberg en skrivelse till regeringen där han konstaterar att den grova brottsligheten inte minskar trots att fler grips, häktas och döms. Gängen har helt enkelt inga problem med nyrekryteringen.
Polisen vill ha bättre förutsättningar att göra sitt arbete, men rikspolischefen slår samtidigt fast att enbart polisinsatser aldrig kan stoppa kriminaliteten. Ska det lyckas måste till exempel socialtjänsten, skolan och vården - inte minst barn- och ungdomspsykiatrin - ha resurser och förmåga att fånga upp unga innan de hamnat i grov kriminalitet. Ägarna till bostadsområden och köpcentra måste ta tecken på förfall och vandalism på allvar och sätta in åtgärder.
Får man tro rikspolischefen måste hela samhället hjälpas åt för att stoppa våldsspiralen.
Inkluderar samhället riksdagspolitikerna? Om svaret är ja så börjar det bli dags att sluta käbbla och faktiskt visa det.