Vad som helst är bättre än Sarkozy

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I de väldiga drivorna av franska opinionsmätningar lyser en rapport särskilt starkt: 61 procent av medborgarna misstror såväl höger som vänster.

Den politiska basen för denna politiska skepsis är massiv. Sedan 1981 har en sittande regering aldrig vunnit ett val.

80-talets vänsterdröm, ”förändra livet”, smulades snabbt sönder till krishantering, småsjaskig korruption och den vanliga asociala kapitalismen.

90-talets vänster, anförd av premiärminister Lionel Jospin, var kompetent teknokratisk men glömde bort de viktiga sociala rättvisefrågorna. Betydande delar av arbetarklassen klev över till Le Pens Nationella front.

Nejet är begripligt

Högerns Jacques Chirac valdes 1995 till president på löftet att brygga över landets djupa sociala klyftor. Politiken visade sig innehållslös. De sociala motsättningarna, marginaliseringen, gettoiseringen är mer svårartade än någonsin under efterkrigstiden. Ungdomsupproren i förorterna 2005 är det mest tragiska exemplet.

Chirac bars fram till presidentposten 2002 som en protest mot Le Pen. Åren därefter har Chirac mer vårdat sin egen klan mer än landet: korruption, declinism (tillbakagång) och dramatiskt växande politikermisstro. Det dånande ”nejet” till EU:s konstitution blir bara begripligt som en reflex av denna allmänna misstro.

Suddig valkampanj

Något paradoxalt har det politiska intresset vuxit inför presidentvalet, som inleds 22 april. Fler har registrerat sig, ungdomsengagemanget är större än på länge. Möjligen beror det på att de båda huvudkandidaterna, Ségolène Royal och Nicolas Sarkozy, till att börja med inte direkt kopplades till de gamla maktsystemen.

Royal har delvis ersatt partipolitiken med en mer direkt kontakt med väljarna. I den bästa varianten kan det kallas ”deltagardemokrati”, i den sämsta ”populism”. Royal, som lyckligtvis bryter med den svårartat patriarkala traditionen, bedriver dessvärre en suddig valkampanj. Hon måste å ena sidan argumentera traditionell vänsterpolitik (det som Jospin missade 2002) men också ha ett fungerande tilltal till medelklassen, oroad av en social nedåtrörelse och skrämd av skakig lag och ordning.

Vart tog Bayrou vägen?

Sarkozy, hemmastadd i den auktoritära högertradition som kallas ”bonapartism”, prövade en kort tid att uppträda som liberal och USA-vän. Hopplösa projekt som nu avlösts av orgier i löften om hårda tag, EU-bashing och nationalistisk ekonomi. Det förefaller göra honom till landets näste president.

För en kort period tycktes François Bayrou kunna utmana de båda med en politik som snubblade mellan kristdemokrati och socialdemokrati. Bayrou representerar mer en stämning än ett utarbetat politiskt program. Kraften har ebbat ur, dessvärre. Han hade, med en godartat optimistisk tolkning, kunnat bygga en center-vänster. Men framför allt hade han kunnat besegra Sarkozy. Som en klok fransk paroll lyder: Allt hellre än Sarkozy.

OS