Högerpopulism på frammarsch
Politiken är cyklisk, säger Walter Veltroni, vänsterdemokraten som styr Rom. Med det menar han inte bara att vänstern äntligen tagit över ledande europeiska huvudstäder: Paris, London, Rom. Han talar om den nya högerpopulismen, på uppåtgående i Västeuropa.
Under en femårsperiod har en försiktig centervänster dominerat Europa och delvis USA. Den har sanerat sönderfallande ekonomier, lyckats skapa tillväxt, reducerat arbetslösheten, helt enkelt uppträtt som kompetenta teknokrater, ofta också som upplysta socialliberaler med förståelse för jämställdhet, öppenhet för nya samlevnadsformer och med en allmänt antiauktoritär moralsyn.
En civiliserad borgerlighet har få anledningar till missnöje. Däremot har vänsterns traditionella väljare fått känna av försämringar av sociala rättigheter, ibland begränsningar av fackets roll och fått uppleva växande klasskillnader. Den nya högern söker exploatera denna vänsterparadox.
Jacques Chirac steg ut i det franska presidentvalet l995 och lovade kamp mot de sociala skillnaderna som vänstern bar ansvar för. Det vann han valet på, fast hans politik blev den gamla vanliga. Två år, sedan förlorade han parlamentsvalen.
Silvio Berlusconi lovade allt från drastiska skattesänkningar till växande frihet och sociala reformer. Vänstern hotade allt detta medborgerliga goda och ville, sa han, helt enkelt krossa friheten. För Berlusconi utstrålar friheten i huvudsak från hans medieimperium. Ha det bra, njut, lämna politik och ansvar åt oss, sa han under valkampanjen. Och den gick ju bra. Kanske skrev han ut den nya högerpopulismens grundrecept?
Av allt att döma har den något mindre karismatiske Bo Lundgren tagit till sig lektionen.
På avstånd läser jag hans senaste stora programtal: en rasande attack mot patron Persson och en omfamning av klassiska socialdemokrater, vars idéer Lundgren säkert känner ganska illa. Effekten ska förstås bli den att besvikna socialdemokrater tänker på hur bra det var förr, när arbetarrörelsen tänkte som Lundgren och hur illa det är nu när Persson tänker som den gamla högern.
Om jag förstått Lundgren rätt så är det Perssons fel att det blev upplopp under EU-mötet i Göteborg. Statsministern hade helt enkelt talat med demonstranter i förväg.
Annat var det under de blodiga striderna i Genua. Berlusconi hade verkligen inte fört några samtal, inte ens med de dryga sjuttio religiösa grupperna som fyllde gatorna. Premiärministern satsade på att rusta upp polisen. ”Staten är gendarmeriet”, som Mussolini sa.
Repression i stället för diskussioner. Och resultatet blev katastrofalt, betydligt värre än i Göteborg. Protester mot polisvåldet från praktiskt taget alla europeiska regeringar, massiv kritik i alla ledande tidningar och till slut tvingades regeringen, under svår vånda, att avsätta ledande polischefer. Berlusconi har insett sin grova felspekulation och överlåter allt propagandistiskt våldsförsvar åt den förre fascistledaren, numera vice regeringschefen, Fini.
Liksom i Frankrike slås högerpopulismen sönder när den övergår från propagandan till praktiken. Ja, ibland når ideologin aldrig makten. Lundgrens partivän William Hague som såg Europa och utlänningarna som de stora hoten måste till slut bytas ut. Fast han hade ju inte riktigt Chiracs och Berlusconis kapacitet och utstrålning.
Frågan är om Lundgren har det.