Behov ska styra Fridolins pengar
Att skolans resurser ska fördelas så att de som har de största behoven också får de bästa förutsättningarna borde förstås vara en självklarhet. Vi vet ju att barnens skolresultat till stor del beror på föräldrarnas utbildningsbakgrund och arbete, familjernas språkkunskaper och sådana saker.
Naturligtvis borde skolor som har en stor andel elever från arbetarhem eller en stor andel nyanlända få mer resurser för att kunna erbjuda en likvärdig utbildning.
Därför har till exempel Skolverket uppmanat kommunerna att bli ännu bättre på att fördela resurserna så att varje skola kan erbjuda en likvärdig utbildning. Samtidigt har pengarna i statens olika satsningar delats ut på ett sätt som fått precis motsatt effekt. De skolor som fungerat bäst och som haft minst problem har också fått det mesta av pengarna.
Bekväm metod
Orsaken är egentligen lika enkel som avslöjande. Precis som i så många andra statliga satsningar har pengarna till skolan oftast fördelats till olika typer av projekt. Det är en bekväm metod för rikspolitiker som vill visa handlingskraft och centralbyråkrater som vill tillämpa en mild centralstyrning. Men resultatet blir att skolor som har tid och egna resurser också får mest av de statliga pengarna.
Så sent som i går uppmanade Skolverket på sin hemsida landets rektorer att söka statsbidrag, den här gången till Läslyftet. Det är en ”fortbildning i språk-, läs- och skrivdidaktik för lärare som bygger på kollegialt lärande”.
Låter det som ett sätt att minska klyftorna?
Behoven ska styra staten
Nu föreslår Skolverket en ny modell. Behoven ska – hör och häpna – få styra också hur statens anslag till skolorna fördelas.
Utbildningsministern är entusiastisk. Nu återstår bara att se hur länge han lyckas hålla tillbaka driften att lansera Fridolinpengar till nya projekt i skolan.