Direktörerna måste bli klimataktivister
Det sägs att den nyvalde presidenten Franklin D Roosevelt efter valet 1932 sa ungefär så här vid ett möte med fackliga ledare: ”Jag håller med er. Jag vill göra som ni säger. Now make me do it.”
Tvinga mig att göra det.
I Warszawa pågår just nu FN:s klimatmöte där man försöker bryta dödläget och förhandla fram en ny tidsplan för ett nytt globalt klimatavtal.
Det går så där. Ingen tror egentligen att något kommer hända förrän tidigast 2015, när nästa stora toppmöte äger rum i Paris. Det spelar ingen roll att Filippinernas representant Yeb Sano ställde sig upp och i ett känslomässigt tal vädjade till konferensen att ”få ett slut på denna galenskap”. Sanos land är delvis ödelagt av tyfonen Haiyan, en typ av naturkatastrof forskarna menar kommer öka i takt med klimatförändringarna.
Parallellt med mötet har Polens regering bjudit in till ett internationellt toppmöte för kolindustrin.
Det är en perfekt illustration på hela problemet. Vi vet att vi måste rädda klimatet, i teorin. Men de närmaste åren kan vi väl passa på att investera i kolkraft?
”Vi är inte den första generationen som känt till hotet mot klimatet. Men vi är antagligen den sista som kan göra något åt saken”, sa Johan Rockström på en konferens som stiftelsen Axfoundation höll förra veckan. Rockström är professor i miljövetenskap och chef för Stockholm Resilience Center.
Alla vet att något måste göras. Men politikerna är fast i en kortsiktig logik, konsumenterna känner sig maktlösa och näringslivet fokuserar på att ge sina ägare bra avkastning.
Det behövs någon som bryter dödläget.
Det var fullt av svenska näringslivsprofiler på den där konferensen. Alla nickade när det pratades om ett smältande Arktis. Och klimatkrisen kommer också att påverka näringslivet. Ingen är immun mot högre energipriser, osäkrare omvärld och större sociala spänningar.
Tänk om näringslivet i stället bestämde sig för att sätta tryck på allvar?
Föreställ er följande: 30 ledande svenska näringslivsföreträdare gick ihop i en aktionsgrupp. Sverige är litet, så troligen skulle de tillsammans representera en inte obetydlig del av svenska jobb och svensk export.
Gruppen skulle be Johan Rockström ta fram tre krav som politiken borde driva.
Dessa krav kunde sedan presenteras på lämplig debattsida med följande budskap: Om inte Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt inkluderar dem i sina valmanifest kommer de 30 direktörerna att kampanja stenhårt för Miljöpartiet i valrörelsen, och skaka fram minst 50 miljoner till deras valfond.
Jag tror att det skulle ändra dynamiken i den svenska klimatdebatten.
Jag bad Johan Rockström ta fram en lista på förslag. Den blev lång, men kan kokas ner till följande:
1. Sverige ska ha en helt fossilfri bilflotta 2030. Näringslivet bör dessutom stödja ett bindande klimatavtal med målet att världen som helhet ska vara fossilfri 2050.
2. BNP bör ersättas med andra mått som styr mot långsiktigt hållbar tillväxt. Det innebär bland annat att miljönytta och miljökostnad ska integreras i statens nationalräkenskaper och att näringslivet ska tvingas redovisa hur man påverkar klimatet.
3. Sverige förbinder sig att driva att ett globalt pris på koldioxid införs, och att EU:s klimatmål blir mycket mer ambitiöst än i dag. De skadliga utsläppen måste kosta.
Varken Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven klarar i dag att lägga tillräckligt offensiva förslag när det gäller klimatfrågan. De är fast i en politisk logik, som utgår från en liten väljargrupps kortsiktiga ekonomiska intressen.
De kan inte bryta den själva.
Det krävs att någon tvingar dem.