"Min familj är här, men på kvällarna gråter jag”
Svenskar möter Putins bomber med bindor och blöjor
SUNDBYBERG Direkt när jag kommer till Västerleds församlingshus i Alvik i västra Stockholm sätts jag i arbete. En äldre kvinna har för andra dagen i rad varit förbi med gårdagens frallor och bullar som det lokala bageriet har skänkt.
– Du kan lägga dem i påsar som vi kan frysa in till nästa vecka, säger Anna Höök, församlingspedagog.
På expeditionen står lådor fulla med saker som församlingsmedlemmar och andra har skänkt. Det är barnmat, välling, duschtvålar och godis till barnen för helgen. Den här gången, till skillnad från flyktingkrisen 2015-2016, är det främst kvinnor och barn som kommit till Sverige.
Janna Bäcklund, 41, har varit präst i Västerled sedan 2008. Hon har välmanikyrerade naglar i ukrainska flaggans gult och blått.
– Det är alla möjliga som vill bidra med det de kan. En man erbjöd sig till exempel att laga halvtrasiga mobiler, berättar hon.
Saknar morfar och hundarna
Församlingen gjorde stora insatser under flyktingvågen från Syrien. Nu är det många som hör av sig igen och vill hjälpa till. Ann-Sofie är en av dem. Hon har handlat kassar med blöjor, dubbeldusch och bindor.
– Många som kommer är barn och unga som behöver sysselsättas, säger hon och frågar Janna Bäcklund vad hon skulle kunna bidra med i nästa vecka. Kanske bollar och kortlekar, funderar de.
Vi fyller två bilar och åker till Migrationsverket i Sundbyberg. Där har köerna ringlat långa de senaste veckorna. Behoven är stora.
– Om vi i Svenska kyrkan kan hjälpa människor att hjälpa tror jag det gör att de känner sig mindre frustrerade och maktlösa över det som händer, säger Janna Bäcklund.
Mascha, 12, kom med sin mamma Luba och mormor till Sverige den 28 februari. Då hade de rest i tre veckor efter att ha suttit i ett skyddsrum i Kiev i fyra dagar. Nu står de utanför Migrationsverket och väntar på besked för att kunna flytta till något eget.
– Vi bor tillsammans i ett rum hos en snäll svensk familj i Gullmarsplan, berättar Mascha genom en tolk.
Hon och mamman är oroad för morfar som de har lämnat kvar i Kiev. Och för sina hundar.
– Vi läser nyheterna varje dag och undrar hur det ska gå i framtiden. Det blir värre för var dag i Ukraina, säger Luba och Mascha.
”Får inte bli ett vi och dem”
Roman är ursprungligen från Rumänien men har jobbat som målare i 2,5 år i Sverige och talar lite svenska. För två veckor sedan lyckades han få hit sin fru och 9-åriga son från ett litet samhälle 50 mil om Kiev. Han är också orolig för sina föräldrar som är kvar.
– Det är bra att min familj är här, men det är tungt. På kvällarna gråter vi.
Han hoppas att sonen snart ska kunna börja i svensk skola. Ilskan mot Putins massakrer i Ukraina är stor.
– Han är dum och verkar galen. Men det ryska folket är nog bra, säger han.
Även Janna Bäcklund säger att det är viktigt i predikningar och samtal att göra skillnad på den politiska ledningen i Ryssland och på ryssarna.
– Det får inte bli så att vi talar om "vi" och "dem", säger hon.
Utanför Migrationsverket fortsätter människor att strömma till. Sångerskan Sofia Källgren dyker upp och undrar vad hon kan hjälpa till med.
Hon får höra att skådespelaren Kjell Bergqvist var förbi igår med en bil full av grejer.
14 000 flyktingar – hittills
– Det är så mycket mörker i det som händer att jag tror människor behöver hjälpa andra för att känna att det finns ljus och hopp, säger Sofia Källgren.
Prästen Janna Bäcklund citerar Martin Luthers "ora est labora", att be är att arbeta – eller tvärtom: att arbeta är att be. För henne blir kristendomen verklig när hon får hjälpa andra.
Landet som till ytan är näst störst i Europa håller på att krossas. Tre miljoner ukrainare har hittills flytt, 14 000 av dem har kommit hit till Sverige. Man behöver inte ens vara religiös för att tycka det är vackert att se den generositet och solidaritet som dessa människor nu möter.
