Det är Zelenskyj som vi har längtat efter i alla år

Väst saknade inte resurser, vi saknade bara en ryggrad

Anders Lindberg

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

Vad hade hänt om världen stoppat Adolf Hitler i München?

Frågan är hypotetisk. I september 1938 träffades Storbritannien, Frankrike, Italien och Tyskland i München för att mäkla fred. Hitler hade i mars införlivat Österrike och dessförinnan ogiltigförklarat Versaillesfreden. Nu hade han skapat en ny kris genom att kräva områden i Tjeckoslovakien.

Västmakterna ville förhandla. Så Hitler fick karva loss även en bit av tjeckernas land.

När den brittiske premiärministern Neville Chamberlain landade i London efteråt proklamerade han "fred i vår tid" och viftade med en papperslapp Hitler skrivit under.

"Du hade valet mellan krig och vanära. Du valde vanära, och du kommer att få krig" sa Winston Churchill.

I mars året efter marscherade Adolf Hitler in i resten av Tjeckoslovakien och till hösten skapade han en ny kris. Denna gång krävde han en bit av Polen. Resultatet blev andra världskriget.

Så vad hade hänt om svaret blivit "vi förhandlar inte med terrorister" 1938?

Vi vet inte.

Men Vladimir Putins plan för att återskapa Rysslands historiska maktsfär påminner inte så lite om Adolf Hitlers.

Det räcker med att lägga en karta på bordet framför sig. Öster om Svarta havet står sedan 2008 ryska ockupationstrupper i Georgien. I Armenien strax söderut ser ryssarna ut att bli kvar efter kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan för två år sedan.

I norra Svarta havet ligger Krimhalvön, ockuperad sedan 2014, i nordöst det ockuperade Donbas och i nordväst Transnistrien, ett moldaviskt område som sedan tjugo år domineras av ryska trupper.

När Vladimir Putin 24 februari invaderade Ukraina var schackpjäserna sedan länge utplacerade.

Såg väst detta? Självklart.

Gjorde väst något?

Njä.

Eller rättare sagt, vi gjorde som Neville Chamberlain i München. Vi valde eftergifter.

Så vad skulle vi ha gjort, frågar vi oss nu, Ryssland har ju kärnvapen?

Jag tycker svaret är ganska givet.

Vi skulle ha gjort det vi gör nu, fast redan 2014. Vi skulle ha släckt ner den ryska ekonomin och beväpnat Ukraina. För om vi hade agerat då så skulle vi sannolikt ha sluppit fullskaligt krig kriget nu.

Men Ryssland har i stället fått ytterligare åtta år av militär upprustning, av allt större övningar och av eftergiftspolitik. Och, precis som med Adolf Hitler, har hans aptit ökat för varje steg väst tagit baklänges.

Det krävdes en Volodymyr Zelenskyj för att vi skulle räta på oss igen.

”Kampen är här, jag behöver ammunition, inte skjuts”

Varför tänkte inte vi på det svaret innan?

Väst har vapnen, den industriella förmågan, de globala handelsvägarna, de finansiella marknaderna och det är till oss Ryssland säljer sin olja och gas. Vi kan faktiskt välja om vi vill finansiera mannen i bunkern i Moskva och hans krig.

Vad sägs om att vi slutar göra det?

Magdalena Andersson var märkbart skakad efter att hon och övriga EU:s ledare träffat Volodymyr Zelenskyj via videomöte någon dag efter anfallet.

– Han satt i något som såg ut som en källare eller en bunker. Han berättade om situationen i Ukraina och när vi sade hejdå så visste vi alla att det inte är självklart att vi någonsin kommer att ses igen, sa hon till TT.

Jag tror att polletten började trilla ner någonstans där.

Den tyske förbundskanslern Olaf Scholz tal inför den extrainkallade förbundsdagen 27 februari, det första mötet i modern tid på en söndag, är en vattendelare.

– Wir erleben eine Zeitenwende, sa han.

Vi upplever en vändpunkt.

Den 25 september 2001 stod Vladimir Putin på samma plats.

Inför en fullsatt förbundsdag hyllade han tysklands intellektuella och kulturella bidrag till Europa, freden, utvecklingen och vänskapen mellan länderna. Berlinmuren finns inte mer, Stalinismen är historia.

"Det kalla kriget är över" sa Vladimir Putin.

Talet hölls huvudsakligen på tyska, ett språk Putin behärskar till fullo efter sina år som KGB-agent i DDR. Han röst var lågmäld och vänlig.

Det var en annan tid, med redan då ifrågasatte Putin Rysslands nya ställning i världen. Stämningen var god, gemytlig, Putin pratade om 2000 år av gemensam historia, men fantomsmärtorna efter Sovjetunionens fall lyser fram i sprickorna.

Särskilt när man lyssnar på talet idag.

När Olaf Scholz 20 år senare tackade ledamöterna för att de har kommit till jobbet en söndag var även hans röst lågmäld och vänlig, det är den alltid.

Men den tyska naiviteten är borta liksom alla spår av eftergiftspolitik. Och det är en sovande jätte som sömndrucket plirar omkring sig. Tyskland är Europas största och världens fjärde starkaste ekonomi. Förbundsrepublikens industriella kraft är enorm.

Den tyska upprustningen liknar ingenting vi sett tidigare. Olaf Scholz lägger 100 miljarder euro extra bara i år vilket alltså motsvarar nästan en hel svensk statsbudget. Och det är bara början, framöver kommer Tyskland att avsätta två procent av BNP till försvaret och får därmed i ett slag Europas största försvarsbudget.

I torsdags meddelade Magdalena Andersson att Sverige följer i Tysklands spår och sätter upp ett tvåprocentsmål. Även den svenska upprustningen saknar motstycke sedan andra världskriget.

Västvärlden har aldrig saknat resurser, men vi har saknat en ryggrad.

Tyskans ”Zeitenwende” får i mina öron en något sällsam klang. Någon nytt börjar, något annat är borta för alltid. Tiden vänds i en ny riktning.

Jag har levt genom några sådana vändpunkter. Murens fall 1989 läste jag om på en löpsedel. Den 11 september såg jag live på TV när planet kraschade in i torn nummer två och Rysslands invasion i Ukraina följer jag minut för minut via medier och sociala plattformar.

Är vi i München igen? Har vi fortfarande tid att ställa allt tillrätta?

Jag vill så gärna tro det.

Att Volodymyr Zelenskyj väckte oss i tid.