Åk gärna pulka på mig när jag är död
Nej, barn i snön är inget etiskt förfall
För några år sedan besökte jag min barndoms pulkabacke. Kullen ligger högt belägen över min hemby. Det var en mäktig känsla att stå på dess topp och blicka ut över slätterna.
Kullen är verkligen perfekt för pulkaåkning. Den har bra lutning och massor av kaninhål som gör att det guppar rejält. Men kullen är inte heller för hög så att det är jobbigt att ta sig upp för den efter ett åk.
Först när jag började lågstadiet fick jag reda på backens egentliga namn: Galgbacken. Här hängdes folk förr. Backens höjd gjorde den lämplig som avrättningsplats. Hela byn skulle kunna se dem som fick möta galgen.
Skogskyrkogården i Stockholm är ingen avrättningsplats. Men döden är närvarande. Likaså livet.
Här verkar det också finnas en riktigt bra kulle. Barn vallfärdar dit för att åka pulka. Till vissas förtret.
En som reagerat är oppositionsborgarrådet i Stockholms stad, Dennis Wedin (M). Han vill nu införa böter mot pulkaåkarna och att väktare ska patrullera området.
Den moderata riksdagspolitikern, Fredrik Kärrholm (M), har också reagerat.
På plattformen X, tidigare Twitter, skriver han: “Ett samhälle där det debatteras om det är okej att åka pulka på kyrkogårdar är ett samhälle som har fundamentala brister gällande etiska normer. Flatheten inför pulkaegoismen är också ett uttryck för svaghet. Detta är något som kan förklara flera problem i Sverige i dag.”
Landet är i ett etiskt och moraliskt förfall. Vår flathet inför pulkaegoismen är ett tecken på att vi är ett svagt folk. Ungdomen måste tyglas.
Personligen tycker jag att det är svårt att uppröras över att några barn ägnar sig åt något så oskyldigt som att åka pulka. Jag tycker det är ganska härligt, en hyllning till livet.
Och jag tror inte heller att det är ett tecken på att landet befinner sig i ett etiskt och moraliskt förfall.
Att barnen åker pulka på en kyrkogård är nog snarare ett bevis på att de inte har så många andra ställen att välja på.
Om man nu vill att de ska sluta åka pulka där kanske man får kika på att ge ungarna andra alternativ.
Jag är varken byggnadsingenjör eller stadsplanerare. Men så svårt kan det inte vara att skyffla ihop en hög med jord i närheten som man kan åka pulka på istället. En bättre kulle, kanske.
För tydlighetens skull: Skogskyrkogården är en allmän plats och det är inga gravstenar barnen åker över. Och visst bör alla som åker pulka visa respekt för de sörjande.
På Stockholms stads hemsida kan man läsa följande om Skogskyrkogården: “Upplev den världsberömda begravningsplatsen där livet och döden möts”. Det är ju faktiskt precis vad som sker nu.
Jag lägger mig platt, jag bejakar min flathet inför pulkaegoismen. Jag väljer att hylla livet.
Till framtidens barn vill jag också säga: ni får gärna åka pulka på mig när jag är död.