Hatsajterna hotar medier och demokrati
24 NOVEMBER 2015. Hatsajterna
Häromveckan kom statens medieutredning med sitt första betänkande. Här avhandlas digitaliseringen och mediernas roll i demokratin.
Betänkandet är på 354 sidor och har vissa problem.
Sajten Avpixlat nämns inte en enda gång. Flashback finns med vid ett tillfälle, i en tabell från 2014.
Det är lite som att analysera svensk politik utan att nämna Sverigedemokraterna.
Faktum är att det inte går att begripa vare sig förutsättningarna för politik eller journalistisk verksamhet i dag utan att förstå vad de växande hatsajterna gör med vår offentlighet.
Media genomgår just nu en fundamental strukturomvandling. Ibland beskrivs det som om utmaningen enbart består i att hitta nya sätt att tjäna pengar.
Detta är en felaktig syn. Det digitala informationslandskapet utmanar inte bara gamla affärsmodeller, utan lika mycket medias unika ställning som nyhetsförmedlare. Ditt Facebookflöde skiljer inte på en länk från Aftonbladet, en konspirationsblogg om chemtrails eller högerextrema Fria Tider.
Politiska rörelser och opinionsbildare har alltid försökt skapa egna nyhetskanaler. De första dagstidningarna var politiska pamfletter, långt ifrån dagens ideal om opartiskhet.
Men dagens situation är ändå ny.
De senaste åren har den högerextrema och nationalistiska miljön byggt upp ett universum av växande sajter som ibland går under den försåtliga beteckningen ”alternativmedia”.
De skiljer sig åt ideologiskt. Några finns nära Sverigedemokraterna, andra långt ut i den nynazistiska miljön.
Samsyn råder dock om en sak: Vår nation är under attack. Sajterna har även en annan gemensam nämnare:
De är inte alls nyhetsförmedlare, utan propagandaorgan. Som nyhetssajten Kit rapporterat om, så var terrorn i Trollhättan inget som lyftes fram som en viktig nyhet på Avpixlat, Nya tider eller Exponerat dagen efter dådet. Där toppade man med helt andra saker och skolmorden ignorerades helt eller gömdes undan.
Denna nätmiljö är i dag så stor att det går utmärkt att konsumera ”nyheter”, kultur och debatt uteslutande från dessa sajter. Det går att leva i en värld där Trollhättanmorden aldrig hänt, där blonda tjejer våldtas av mörkhyade män i parti och minut och där alla flyktingar är potentiella terrorister.
Det är en värld av enkla förklaringsmodeller och en problembeskrivning som aldrig ifrågasätts. Den fungerar på samma sätt som filterbubblan för potentiella IS-krigare – skräddarsydd propaganda där all information pekar åt samma håll.
Sedan en tid tillbaka ökar kraften i denna miljö. Materialet sprids i större cirklar. Anledningen är att högerextrema och SD-nära aktivister i allt högre grad söker sig utåt. Att dela länkar är för många i denna grupp en politisk handling.
Summan av detta är att hatsajterna verkar ännu större än vad de är.
Kampanjer och sociala mediedrev får genklang långt in på de traditionella mediernas redaktionsgolv när ett par hundra aktivister skapar twitterstormar, kraschar kommentarsfält eller mejlbombar en journalist.
En annan utveckling är att denna aktivistmiljö och delar av borgerlighetens opinionsbildning allt mer har börjat överlappa varandra. Drivkraften är delvis kommersiell – framgång mäts för ledarskribenter i stor utsträckning i delningar och ”gillningar”. Och alla som jobbar i media vet att texter som handlar om mångkultur, burkaföbud eller Sverigedemokraterna är givna delningsraketer.
För att sammanfatta: Det enklaste sättet att få bra siffror är att göra som Expressens ledarsida i helgen och skriva en text där antirasisten Malena Ernman hånas. Eller som Göteborgspostens ledarredaktion i somras, när de felaktigt påstod att 6,7 miljoner flyktingar var på väg mot Sverige.
En central tes i hatsajternas hårdvinklade nätmiljö är att traditionella medier hela tiden ljuger och mörkar. Så skapas en ond och självförstärkande cirkel av misstro mot politiker och journalister som eroderar själva fundamentet för det demokratiska samtalet.
Vad kan då göras? Säkert är att det inte går att drömma sig tillbaka eller gråta över teknikutveckling och digitalisering.
På kort sikt är det viktigt för redaktioner att förstå och klara av att värdera så kallade läsarstormar och sociala mediedrev. Fejkade tittarstormar och politiskt motiverade anmälningar till granskningsnämnden används exempelvis systematiskt mot SVT och Sveriges Radio.
Visst finns en stor invandringskritisk opinion i Sverige, men kraften och omfattningen av den övervärderas troligen ofta. Gemene man tycker inte att Niklas Strömstedt är en IS-hora eller att Malena Ernman borde förbjudas att läsa nyårsdikten på Skansen.
På längre sikt måste medier förstå att hotet inte bara kommer från Facebook, utan också från rasistiska och odemokratiska krafter som aktivt verkar för att undergräva förtroendet för journalistiken. Något som kanske borde stämma till eftertanke för den som jagar delningar bland så kallade ”sanningssägare”.
Den sortens utmaningar borde Medieutredningen ha en uppfattning om.