Dikter från gränslandet
Riktigt fin blir nog aldrig Dan Andersson. Dikter om död, fattigdom och olycklig kärlek riskerar att locka fram sentimentalitet. I synnerhet när de utspelar sig mot fonden av en kultur – i det här fallet finnmarkens – som är på väg att försvinna.
Göran Greider skriver om just det där i sin senaste bok ”Det gångna är en dröm och det närvarande förstår jag icke”, där han försöker förstå Dan Andersson. Han beskriver hur samtal med förläggare och författarkollegor liksom tar en liten paus när han berättar vad han arbetar med.
Ändå berör Andersson vanliga människor på ett alldeles speciellt sätt. Möjligen är det därför han aldrig kommer att räknas till finkulturen.
Från vårt hus utanför Ludvika kan jag se upp mot Finnmarken. Skogklädda höjder som långsamt blånar i fjärran. Någonstans döljer sig Pajso, Kestina och Luossa, den språkliga scenen för Anderssons dikter. På Brunnsviks Folkhögskola –?en knapp kilometer bort – har Dan Anderssonsällskapet årligen samlats för att minnas skalden.
I den miljön går det inte att komma undan Dan Andersson. Men hans inflytande stannar inte i de ändlösa granskogarna. Texterna släpper inte taget om svenskarna, nu senast har
vissångerskan Sofia Karlsson på sitt eget fantastiska sätt blåst nytt liv i dem.
Jag förstår att Göran Greider – sedan en tid också granne med Finnmarken – känt ett behov av att förstå varför.
Inte överraskande handlar det om klass. Om ett samhälle i förvandling, en kärlekshistoria som med förödande kraft demonstrerar samhällets gränser och som dramatiskt dementerar den frambrytande demokratins löften om jämlikhet.
Greiders Dan Andersson brottas också med ett uppror mot familjen, och alldeles speciellt mot fadern. I det prövas inte bara faderns personliga auktoritet, utan också auktoriteten hos den gud som är hans.
Dessutom kommer Greider fram till att Anderssons dikter berättar om en skogsfinsk kultur på väg att försvinna, men vars skuggor i början av 1900-talet ännu gick igenom språk och berättelser i finnmarken. En minoritetskultur som slukas av majoritetssamhället. En integrationsproblemetik i ett samhälle som vi på avstånd beskriver som enhetligt.
Men framför allt är den Dan Andersson som träder fram ut Greiders bok en symbol för människan i brytningstid, ett ämne han behandlat förut. För löftet om förändring som aldrig fullt ut uppfylls, för gränslösheten och tvånget att ständigt välja sida. För den rastlöshet som kommer ur känslan av att inte riktigt höra hemma.
Det är inte svårt att ana drag av författaren själv i beskrivningen. Och kanske skulle den också kunna fungera som en bild av det svenska folkets 1900-tal. Det är antagligen därför ”Tiggarn från Luossa” ständigt kommer till-baka, i nya versioner.