Nu missar högern värderingsskiftet
Årets första politiska spinn landade inte bra.
Intresseorganisationen Vårdföretagarna hade i söndags lyckats sälja in en riktigt usel undersökning till TV4.
Undersökningen skulle visa att ”debatten” om vinster i välfärden hade ”kostat” 9 000 jobb eftersom vårdföretagarna får leva med ”politisk osäkerhet”.
En obehaglig tes: ska man undvika debatter om de kan få negativa effekter på tillväxt? En obegriplig siffra: kausaliteten mellan ”debatt” och jobb är minst sagt svår att leda i bevis. Och ett bisarrt resonemang: ja, företag som finansieras med skattemedel lever med ”politisk osäkerhet”. Orsaken är det vi kallar demokrati.
Så nej, det flög inte.
Jag kan inte låta bli att tänka att denna pinsamhet säger något om dagens politiska karta, och året som nyss tagit sin början.
Jag tillbringade julen med att läsa om president Roosevelt. Nej, inte om Franklin Delano och andra världskriget. Utan om hans släkting Teddy som var republikansk president i USA mellan 1901-1909.
I ”The Bully Pulpit” beskriver den amerikanska historikern Doris Kearns Goodwin förra sekelskiftet i USA. Det var en tid av ökade klyftor, av sociala spänningar och stora ekonomiska förändringar. Nya krav på arbetares rättigheter och politiska reformer väcktes. Bakgrunden var bland annat de enorma rikedomar den tidens roffarkapitalister tillskansat sig genom aggressiva monopolstrategier, politisk korruption och ohederliga affärsmetoder.
Roosevelt ville ha reformer. Han hade sitt parti emot sig. Republikanernas kampanjkassa finansierades av monopolföretagen, så det var inte så konstigt. Men Roosevelt tog striden och fick draghjälp av media och folkopinion. Han drev förslag om åtta timmars arbetsdag och antitrustlagstiftning.
Egentligen handlar nog boken lika mycket om vår tid, och om längtan efter politiskt mod.
I USA sker nu ett stort skifte i debatten. Strax före jul höll Obama ett tal som satte ord på en fråga som plågat USA länge, moraliskt och ekonomiskt. Nämligen den att USA håller på att stelna i ett stenhårt privilegiesamhälle där den rikaste procenten blir allt rikare, medelklassen pressas allt hårdare och de fattigaste saknar chans att förbättra sin livssituation.
Obama tar nu bland annat konflikt om att höja minimilönerna, och om gratis förskola för alla barn.
Så brukar han också alltid läsa Doris Kearns Goodwins böcker.
I julhelgen lyssnade jag även på en intervju med Christine Lagarde som intervjuades i amerikanska tv-programmet ”Meet the Press”. Lagarde är en fransk konservativ politiker som sedan ett par år är chef för Internationella valutafonden.
”Det finns klara indikationer på att ökande ojämlikhet leder till mindre uthållig tillväxt”, sade Lagarde, som efterlyste mer fördelningspolitik och insatser för full sysselsättning.
Det betyder något när chefen för en institution som varit en av symbolerna för enögt marknadstänkande säger så.
”Vi överskattar alltid hur mycket som förändras på två års sikt och underskattar den förändring som inträffar på tio” lär Bill Gates ha sagt.
Vi är mitt i ett värderingsskifte som vi inte sett slutet på än. Det långa 90-talet är slut. Vår tids utmaningar är inte skenande inflation och en uppblåst offentlig sektor – utan ekonomisk stagnation, ökad ojämlikhet, hög arbetslöshet och underinvesteringar i utbildninsg, bostäder och infrastruktur.
Det märkliga är att Fredrik Reinfeldt, en av sin generations mest lyhörda politiker, helt verkar missa detta.
Kartan har ritats om, vi behöver nya svar.
I Sverige sägs det blåsa vänstervindar. Jag tror det stämmer, men mest handlar det nog om att människor tycker att gårdagens politiska lösningar inte är svaret på dagens problem.
Något att tänkta på till nästa gång, Vårdföretagarna.