Islands finanskris, en naturkatastrof
REYKJAVIK. 1 november 2008 Jag går längs shoppinggatan, Laugarvegur, strax efter mörkrets inbrott. Exklusiva klädbutiker och restauranger radar upp sig. Reykjaviks kuliss är fortfarande stenrik. En påminnelse om köpfesten som varit.
Reykjavik har blivit en tystare och tommare stad sedan finanskrisen slog till. Islands tre banker har gått omkull och tagits över av staten. Statsskulden är så stor att varje islänning är skyldig en och en halv miljon svenska kronor. Den isländska kronan sjunker som en sten. Pensioner och besparingar försvinner. Bostadslån tagna i euro, yen och pund blir omöjligt dyra.
Människor är oroliga för sina jobb, sina bostäder och sin framtid.
–?Den ekonomiska kris som drabbat Island kan liknas vid en naturkatastrof, säger Ólafur Ísleifsson, biträdande professor vid Reykjavik universitet.
På Kaffibarinn, lika hipp som hemtrevlig, möter jag civilekonomen Sigfus Konradsson. Han föddes på Island men växte upp i Sverige. För drygt tre år sedan flyttade han hem till Reykjavik. Island upplevde sin guldålder. Han fick snabbt jobb som inköpare hos en byggvarugrossist.
– Är du rädd att förlora jobbet? frågar jag.
– Nej, jag blev uppsagd i fredags, svarar Sigfus.
Han tänker dra vidare till Kanada. En 28-årig singel med äventyrslust och utan dyra bostadslån har ingen större anledning att stanna på Island just nu.
Drífa Snædal är en av Islands mest kända feminister och partisekreterare för det gröna vänsterpartiet.
– Krisen grundlades när ett tjugotal unga killar började spela monopol över hela världen med den isländska befolkningen som garanti, säger hon.
Det isländska banksystemet privatiserades mellan 1998 och 2003. Bankerna såldes till våghalsiga affärsmän som gav sig av utomlands och köpte och belånade om och om igen tills finanskrisen kom och pengabubblan sprack.
Syndabocken framför andra heter David Oddson. I 13 år var han statsminister för det statsbärande självständighetspartiet, motsvarande moderaterna. Då såldes bankerna ut. Nu är han riksbankschefen som vägrade se riskerna i ekonomin. Opinionsundersökningar visar att 90 procent av islänningarna kräver hans avgång. Demonstranter i Reykjavik bränner riksbankens flagga.
Gordon Brown, Storbritanniens premiärminister, är inte heller särskilt populär. När britters pengar på
Island verkade osäkra, svarade Brown med att frysa isländska tillgångar i Storbritannien. Island sattes upp på samma terrorlista som al-Qaida.
Island har 300 000 invånare. I går hade 71 000 av dem skrivit under uppropet ”Icelanders are not terrorists”. I Reykjavik kan man köpa t-shirts som häcklar Brown.
Alla jag möter säger beslutsamt: ”Vi klarar det här. Vi kommer igen”. Det ekonomiska haveriet innebär ändå en kris för islänningarnas stolta självbild.
– Börsklipparna betraktades som kungar. De skulle ta över hela världen, säger Sigfus Konradsson.
Han när inget större hopp om att männen bakom krisen tvingas vara med och betala notan. De har ordnat det för sig, på konton utomlands.
Drífa Snædal hoppas att finanskrisen ska föda islänningarnas längtan efter balans i samhället. Mindre klyftor mellan inkomster, mellan klasser, mellan kvinnor och män.
- Vi som har velat reglera finanssektorn har kallats avundsjuka, gammalmodiga och framgångsfientliga,
säger hon.
Ólafur Ísleifsson, ekonomiprofessorn, var tidigare Nordens representant i den internationella valutafonden, IMF. Han minns att han såg svårt krisdrabbade länder och tänkte: ”Det kan aldrig hända på Island”. Nu är Island det första europeiska land på tre decennier som sökt stöd från IMF.
Ett stenkast från mitt hotell ligger Landsbankinn. Islands äldsta bank som bara sex år efter privatiseringen sattes under statens tvångsförvaltning.
Det är tyst och tomt runt huset.