De har en fetisch i att tukta invandrare
Inkluderande nationalism är en återvändsgränd
I Sverige – och runt om i västvärlden - talas det nu om ett alternativ till den etniska nationalism, som förknippas med högerextrema partier. En vettig och inkluderande nationalism som ska återerövra den svenska kulturen från rasisterna. Men idéer om ett nationalistiskt projekt som ska förena Sverige, är inget annat än en återvändsgränd.
Vi sover redan tillsammans
För några år sedan myntade forskaren Paul Collier begreppet inkluderande nationalism. Sammanfattat menar han att länder bör skapa en känsla av gemensam identitet, för att förhindra rasisternas erövring av kulturen. Han menar att gemskapen måste bottna i något mer än bara demokrati och institutioner. Även nationell kultur, med symboler och historia måste finnas med. Men Colliers förställda gemenskap utgår ifrån att empati och solidaritet inte kan skapas om människor inte har samma kultur. Detta beskriver inte verkligheten. Varje dag träffas människor av olika tro och kultur för att engagera sig i det svenska civilsamhället. De flesta av oss lever redan sida vid sida, andra sover tillsammans.
Men det är förstås så att nationalism - precis som många andra politiska ideologier - förändrats under historiens gång. Från den franska revolutionen till Per Albins Folkhem. Men det var då. Dagens nationalism är utan tvekan kopplad till etnicitet och kultur. Nationalismen är Mattias Karlssons (SD) vrål om ”seger eller död”. Ingenting anat. Alltså är tanken på att hitta en inkluderande nationalism som förenar Sverige en naiv inbillning. Nationalismen har inte förmågan att skapa en hållbar gemenskap – inte i ett flerkulturellt samhälle. Den kommer oavsett form att bryta med demokratins mest grundläggande principer.
Här är några exempel.
Viljan till makt
Till att börja med kommer politiken perverteras om nationalismen får bestämma. Författaren George Orwell beskrev nationalisten i någon som ser historien som en evig kamp. Viljan till makt är alltid i centrum. Här passar Mattias Karlsson och Sverigedemokraterna in. Men denna vilja till makt finns även hos andra partier. Som med jämna mellanrum försöker få ”invandraren ” att bli mer flitig och pålitlig. Oftast med politik som filar bort den generella välfärden. För att istället införa ännu en behovsprövning. Allt i ett försök att triangulera Sverigedemokraterna och sko till sig liter mer makt på minoritetens bekostnad. En fetisch i att tukta invandrare. Där vissa grupper avhumaniseras, för att majoriteten ska kunna bevara sin nationella identitet.
Gillar inte olika
På sätt och vis liknar nationalismen hederskulturen. Båda bygger på ett skadligt klantänkande. Där medlemskapet utgörs av godtyckliga villkor, utan plats för oliktänkande och pluralism.
Inom nationalismen är kultur alltid exkluderande. Några måste alltid ryka, för att den ska förbli renlärig. Ideologin är inte rationell – utan stället en magkänsla om traditioner, flagga och blod. Avsedd för de som lever på rätt sätt – utifrån en tydlig ”svenskhet”. Men vem ska förhöra oss bruna om denna svenskhet? Vem ska definiera den? Är det staten? Folkdomstolarna på sociala medier? Ingen verkar veta.
Ett samhälle måste alltid titta framåt. Omfamna mångfald och modernitet. Invandrarna i Sverige är mer än din kebabtallrik hemma i bygden. De är välfärdshjältarna i kommunen och pionjärerna inom start-up- industrin. Samhället kan inte vara positiva till att de kommer hit, men negativa till att de vill värna sin egen kultur. Om det inte finns grundläggande samhällsregler som bygger på tolerans, lagar och medborgerliga skyldigheter i ett samhälle – då fortsätter vi att dras isär. Och om politiken fortsätter att vandra i ett ingenmansland - utan stora reformer och moderna politiska projekt - då kommer demagogerna distrahera oss med symbolfrågor och lösa tankar om en inkluderande nationalism.