Olämpliga ägare och farliga hundar får hållas
Myndigheterna gör inte tillräckligt
Hundattackerna mot djur och människor ökar. Barn har blivit svårt skadade och andra hundar dödade. Enligt Svenska Dagbladet har anmälningarna i Stockholm mer än fördubblats de senaste sex åren. Så sent som igår fördes en ung kvinna i Enköping till sjukhus efter en attack av två hundar.
I förra veckan presenterade Statskontoret en rapport om hur myndigheternas arbete för att handskas med farliga hundar fungerar. Uppdraget kom från landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) och slutsatserna är nedslående.
Inget vidare jobb
De två myndigheter, Länsstyrelserna och Polisen, som ska skydda samhället mot farliga och störande hundar gör nämligen inget vidare jobb. Medan ett ärende om en hundattack kan ta tre dagar att reda ut i ett län kan det ta tre veckor i granlänet. Det finns heller inte någon nationell samordning.
En hund som flyttar över länsgränsen försvinner helt enkelt från radarn.
Polisen, som är de första som kallas in när något inträffar, tolkar enligt rapporten sitt uppdrag så smalt man kan. Hundar som borde plockas tas bort från sina ägare får istället stanna kvar.
Hjälper inte till
I vissa fall har polisen till och med sagt nej när Länsstyrelsens djurskyddsinspektörer begärt hjälp.
Debatter om farliga och aggressiva hundar följer i allmänhet två väl upptrampade stigar. Moraliserande synpunkter på olämpliga hundägare som inte borde få ha djur eller ett krav på att vissa hundraser borde förbjudas.
Det är förstås rimliga synpunkter. Det finns djurägare som inte borde ha djur. Det finns också föräldrar som inte kan få sina barn att sluta surfa. Och det finns bilförare som inte förstår att trafikregler även gäller på vägen till sportlovsledigheten.
Måste finnas rutiner
Det betyder inte att allt det där kan avhjälpas med förbud. Men det betyder att det måste finnas rutiner för hur samhället och myndigheterna agerar när något går riktigt snett. I den meningen är rapporten allmängiltig.
Statskontorets rapport visar att de rutinerna saknas när det gäller farliga hundar.
Till en del är det en fråga om hur det interna arbetet på myndigheterna fungerar. Hur prioriterar länsstyrelsen arbetet med en anmälan om en aggressiv hund? Och varför finns inget nationellt register så att inte utredningar måste göras om gång på gång?
Varför väljer polisen att inte omhänderta hundar som kan utgöra en fara? Och varför stöttar man inte djurskyddsinspektörerna bättre?
Effekt i verkligheten
I rubriker gör sig interna arbetsrutiner sämre än krav på förbud mot kamphundar, men i verkligheten har de antagligen större effekt.
Men rapporten konstaterar också att det fattas befogenheter. Länsstyrelserna skulle behöva större möjligheter att utreda ärenden enligt tillsynslagen. Och både länsstyrelserna och polisen skulle behöva verktyg för att handla snabbare.
De verktygen kan man bara få av regering och riksdag.
Landsbygdsminister Peter Kullgren har beställt en rapport. Nu är det dags att göra något med resultatet.