Dags att krossa fönster, Löfven
Idag handlar det politiska samtalet, något förenklat, om hur mycket skatterna ska sänkas. Mycket, säger Moderaterna. Mindre, säger Socialdemokraterna. Detta lilla möjlighetsfönster är utgångspunkten när journalister ställer frågor och när politiker formulerar sina utspel.
Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson brukar säga att hennes budskap ska gå hem hos radhusägarna i Nacka.
Partiets strateger säger att valet handlar om att övertyga 800 000 personer.
Det är säkert sant.
När jag kom hem i söndags kväll satte jag mig i soffan för att titta på Agenda i SVT.
”Jag tror att ingen kan definiera vad som är höger och vänster”, sa Stefan Löfven när han blev pressad på sitt regeringsalternativ i direktsändning.
Stefan Löfven vill inte prata ideologi. Han förhåller sig till ramarna i samtalet, och han vill inte skrämmas.
Och så minskar det där fönstret för vad som anses möjligt att diskutera ännu mer.
Stefan Löfvens defensiva hållning kommer antagligen att räcka till valvinst nästa år. Men vad händer på lång sikt?
Socialdemokratins uppgift måste vara att ändra strukturer, att bygga ett samhälle som gör det lättare för människor att leva i jämlikhet och frihet.
Därför räcker inte det korta perspektivet. Inte för Stefan Löfven, och inte för oss andra.
I dag handlar det politiska samtalet om 800 000 personer, och vad som kortsiktigt gynnar dem. Det gör det hela förtvivlat tråkigt.
Men det leder också till något annat.
Politiken inriktas på att lösa de problem som diskuteras, inga andra. Rut-avdrag ska lösa problemet med att människor inte får vardagen att gå ihop – inte ändrade arbetsförhållanden. Sänkt bolagsskatt ska göra Sverige konkurrenskraftigt – inte investeringar i utbildning.
Hejdå offensiv klimatpolitik, jämställdhetssatsningar och ambitioner om att utrota barnfattigdomen.
Det är inte lätt att ändra förutsättningarna för ett samtal i ett slag.
Men jag tror att Stefan Löfven tänker fel i sin rädsla för ideologi.
Det finns nämligen ett enkelt svar på vad skillnaden mellan höger och vänster är, och det borde Stefan Löfven utnyttja.
För att låna ett resonemang från filosofen Norberto Bobbio, så ser vänstern ojämlikheten som kränkande och onödig, medan högern ser den som ofrånkomlig. Högern tror att jämlikhet leder till likriktning, medan vänstern älskar den som förutsättning för olikhet – för frihet.
Om man vågar stå för den, är denna skillnad är så grundläggande att den automatiskt skapar en värdekonflikt, en politik Moderaterna inte kan kopiera hur de än försöker.
Socialdemokratins historiska projekt var alliansen mellan medelklassen, arbetarna och samhällets sämst ställda. Man byggde en politik som gynnade dessa grupper samtidigt. Därmed blev jämlikheten något som angick en majoritet av befolkningen.
Fredrik Reinfeldt gör tvärtom: han knyter ihop de rikas intressen med medelklassens. Han ställer ”de som jobbar” mot resten.
Som jag läser tidsandan finns det en möjlighet för Socialdemokraterna nu. Medelklassen har fått ont i magen av oro för skolan och sjukvården. Det finns en längtan efter att bygga något gemensamt.
Om vi skulle börja prata om jämlikhet nu, kanske det till och med om ett par år skulle gå att formulera politiska förslag som faktiskt leder ditåt.
Vi lever i ett borgerligt dominerat opinionsklimat, men vänstern håller äntligen på att ta sig samman. Vi är många som gärna hjälper till att krossa det där fönstret för vad som är möjligt att säga.
Men samtidigt är det nog så här: Om Stefan Löfven verkligen vill ändra världen, måste han först berätta det.
Annars kommer det aldrig att gå.