Superhjältarna saknas när världen går under
Vi behöver kultur för att förstå klimatförändringarna
Det är alltid roligt när svenskar får framgångar utomlands. Av någon anledning känns det lite som att man får ta del av stjärnglansen själv. Jo, Zlatan, Astrid Lindgren, Robyn och Stieg Larsson är svenskar, har nog de flesta någon gång stolt konstaterat utomlands.
Nu senast är det skribentkollegan Jens Liljestrand som rönt internationell framgång med romanen "Även om allt tar slut”, som redan är såld till 13 länder. Det är inte svårt att förstå varför den på förhand väckt stor uppmärksamhet, den lyckas ringa in i stort sett alla stora samtidsfenomen.
Den beskriver hur klimatkrisen rasar, Sveriges skogar står i brand, pandemin härjar, extremväder hotar och samtidigt försöker människor upprätthålla en känsla av normalitet genom att shoppa, kränga grejer som influencers och knapra smärtstillande tabletter.
"Även om allt tar slut" känns som en samtidsskildring fast spolad tjugo år framåt i tiden. Plötsligt har vi i Sverige, med allt vårt överflöd, blivit klimatflyktingar.
Will Smith kommer inte rädda oss
Den övre medelklassens uppskruvade konsumtion med fast fashion, blodiga biffar, billiga plastleksaker och utlandssemestrar fick hjulen att snurra för en välmående generation som med all sannolikhet kommer att bli en parantes i mänsklighetens historia.
Varför har våra makthavare under de senaste femtio åren inte varnat oss tillräckligt för klimatförändringarnas konsekvenser, undrar romanens trebarnspappa förtvivlat. All fakta har ju legat på bordet. Varför vågade de inte fatta de drastiska politiska beslut som skulle ha räddat oss? Boken riktar ett anklagande finger mot världens ledare, som fokuserat på tillväxt framför ekosystemens överlevnad.
Berättelser om jordens undergång har fascinerat oss i alla tider. Apokalypser och dystopier har åtminstone för oss svenskar känts tillräckligt avlägsna för att mest kännas kittlande. Idag har de fiktiva berättelserna en annan, mer hudnära, resonansbotten.
I litteraturen och i Hollywood är apokalypsen en hel genre, men oftast har mänskligheten blivit räddad i sista stund av en Batman, en Will Smith-karaktär eller en Superwoman.
Närmar oss en katastrof
Verkligheten saknar den typen av superhjältar, istället är det barn och unga personer som Greta Thunberg som tvingas påpeka att dagens generation inte bara stjäl våra barns och barnbarns framtid, utan också livsvillkoren för de som redan idag drabbas av klimatförändringarna. Vi andra har motvilligt fått huvudroller i en av historiens värsta undergångsberättelser, med en coronapandemi som är långt ifrån över och klimatförändringar som accelererar.
Om knappt en månad håller FN sin stora klimatkonferens COP26 i skottska Glasgow. Där ska världens länder presentera höjda ambitioner i sitt klimatarbete. Hittills ser det dystert ut.
Den gröna återhämtningen efter pandemin som många länder utlovat har hittills varit begränsad. Om vi ska ha en chans att klara 1,5-procentmålet måste klimatplanerna femfaldigas och framför allt måste de rika länderna ta störst ansvar för att ställa om.
Berättelser om jordens undergång var en gång underhållning, idag är de i det närmaste folkbildning
– Vi närmar oss en katastrof, sa FN-chefen Antonio Gueterres nyligen när en ny FN-rapport pekar på att världen går mot 2,7 graders uppvärmning.
För de allra flesta är FN:s klimatpanel IPCC:s rapporter något difust för en akademisk elit. Därför behöver vi litteraturen, filmen och kulturen för att förstå vår omvärld. Berättelser om jordens undergång var en gång underhållning, idag är de i det närmaste folkbildning.
Dessvärre måste vi inse att ingen superhjälte kommer att rädda oss den här gången, utan ansvaret ligger på oss. Både på valdagen och alla dagar där emellan.