En hittepå-president gör det politikerna inte kan
Eva Röses tal i Republiken Jämtland ger mig gåshud
När klockan slog 00.00 i lördags natt sköts Republiken Jämtlands nya president ut ur en rökkanon.
Tusentals personer i publiken på Stortorget i Östersund skanderade: EVA, EVA, EVA! medan de viftade med sina jämtlandsflaggor i blått, vitt och grönt.
Iklädd en gigantisk mantel - naturligtvis i jämtlandsflaggans färger - intog Eva Röse scenen för att hålla det årliga presidenttalet. Med det tog hon över stafettpinnen för en lång tradition av presidentskap för den lilla självutnämnda republiken i Norrlands inland, efter att den tidigare kultförklarade presidenten Ewert Ljusberg gått bort förra hösten.
President Röse höll ett brandtal till folket, blandat med humor med allvar. Hon skojade om icke-existerande nattbussar och försenade vägbyggen. Uppmanade publiken att fundera över toxiska mansroller som är ett problem såväl i republiken som i övriga världen. Hon svor åt abortmotståndare och despotiska tyranner i öst som likt ett virus härjar fritt och sprider död.
Hon drog referenser till den ensamma myskoxen Brutus som i flera år vandrat runt ensam i Jämtland, sökandes efter en kärlekspartner (utan att veta att den enda vilda flocken är den han just har lämnat).
Brutus öde har följts med stort engagemang av jämtarna genom lokalpressen och på sociala medier. Han är en av oss nu.
Liksom Eva Röse.
Skratta ni. Men det här är på allvar.
Eller åtminstone lika delar allvar som ploj. Och det ska inte underskattas.
Jämtarna må ha ett visst mått av lokalpatriotism som ibland går överstyr, men budskapet i presidenttalet har alltid varit inkludering, öppna hjärtan och sinnen - och en känga dit det behövs.
Presidenttalet är Storsjöyrans höjdpunkt. Det ska erkännas att det fanns en del tvivel på om Eva Röse kunde fylla Ewert Ljusbergs skor - eller hatt i det här fallet. Kanske skulle magin pulveriseras när det inte längre var Ewert Ljusberg som fick publiken att skandera "JAMTLAND, JAMTLAND JAMT OCH STANDUT!"
Jämtarna må ha ett visst mått av lokalpatriotism som ibland går överstyr, men budskapet i presidenttalet har alltid varit inkludering, öppna hjärtan och sinnen - och en känga dit det behövs.
Vi hade inte behövt vara oroliga för om President Eva Röse kunde leverera. Det gjorde hon med råge, baserat på publikens jubel, skratt och en och annan tår som torkades bort med ärmarna på färgglada skaljackor.
Det gör något med oss människor att bli berörda i grupp. Att skratta ihop och bli förbannade tillsammans. Jubla som en enda kör.
Ett riktigt bra tal berör. Och jag önskar någonstans att det inte bara behövde vara en lek. Utan att politikers tal kunde beröra på samma sätt som en hittepå-president i en hittepå-republik (förlåt alla ni bokstavstrogna jämtar för att jag säger som det är). Skapa samma känsla av enighet på ett torg, med urbergen under oss och vintergatan över oss, som Röse sade.
Riktigt dit kommer valrörelsens försök till brandtal på gator och torg inte riktigt ha. Men skam den som slutar hoppas att svensk politik en dag ska leverera talare som berör på djupet.