Mona Sahlin slipper vara partihövding
11 APRIL 2010. Ledartradtition
Allt fler av landets statsvetare har förvandlats till tipsexperter, ständigt beredda att allvarsamt kommentera de halvdana eller helt meningslösa politiska opinionsmätningar som ösregnar över oss. Professorer står, så gott de förmår, på språng för att fylla i de åsiktsmallar medierna ställt i ordning åt dem.
Jenny Madestam avviker från statsvetaropportunismen; hon kastar loss från de platta opinionsmätningarna; hon intervjuar toppolitiker inom Socialdemokratin och Folkpartiet för att ringa in och försöka besvara frågan: vad krävs för att bli en framgångsrik partiledare? Om man något pressar en av hennes teser lyder den: En socialdemokratisk ledare bör vara en kompispappa, på en gång lagledare och en man beredd att dela ut order och kräva underdånig lojalitet.
En lätt nostalgi sprider sig. Per Albin stod gipsstaty i mitt föräldrahem. Hjalmar Brantings tunga, sorgsna ansikte fyllde ut en minnestallrik som hängde på mina farföräldrars vägg. Några vidare kompispappor var inte dessa båda patriarker och deras förmåga att domptera partifolket var periodvis klen. De kunde däremot vinna val och historien skriver gärna om segrarna.
Tage Erlander fick nöja sig med att porträtteras av Slas (Stig Claesson). En genialt absurd bild. Jag känner ingen som skulle kalla Tage Erlander för ”kompispappa”. Han skulle frustat ut sitt ”herr doktor och riddare” när han läst Madestams formulering att socialdemokratin bär på en hövdingkult som gör ledaren immun mot kritik. Ingen statsminister kan vara mindre hövdinglik än den bisarre och djupt intellektuelle Erlander, flera gånger beredd att avgå på grund av hård intern kritik.
Erlanders samtida efterträdare Ingvar Carlsson saknade också all förmåga att bygga monument över sig själv. Han omvandlade internt missnöje till självkritik. 90-talet, har Carlsson sagt, dränerade socialdemokratin på tio procent av partiets väljare. Så högt var priset för den ekonomiska åtstramningen och EU-medlemskapet och de besluten drevs inte fram av någon kompispappa.
Om jag läst historien någorlunda korrekt, så har ingen socialdemokratisk ledare svarat mot Madestams krav om att på en gång vara den gode lagledaren och den något auktoritäre vägvisaren och då har jag inte glömt att pröva Olof Palme och Göran Persson mot kraven. Partiets förste ledare, skräddaren Claes Emil Tholin, är svårbedömbar.
Mona Sahlin, som befriat sitt parti från ett tungt patriarkalt arv, sammanfattar sitt ledarskap i formeln ”laget, inte jaget”. Domen över henne utdelas därmed blixtsnabbt: Hon leder inte, hon visar inte vägen. Annars har Sahlin genomfört sitt partis mest drastiska strategibyte sedan den allmänna och lika rösträtten infördes. Hon är beredd att bilda regering med två andra politiska partier; något som river ner ett århundrade av socialdemokratisk självförståelse.
Sahlin har dessutom vunnit miljörörelsen för den politiska vänstern. Borgerligheten har givit upp de ekologiska aktivister och kärnkraftmotståndare som en gång följde Fälldincentern.
Sahlin följde, för att fortsätta lagledarmetaforen, partiaktivisternas önskan; Vänsterpartiet fick plats i den rödgröna gemenskapen. Ett nödvändigt men kanske äventyrligt beslut. Vänsterpartiet riskerar att avväpnas som politisk oppositionell kraft i en tid då en del av det folkliga missnöjet antingen är vilset eller letar sig mot högerextremism.
Å andra sidan har de rödgrönas riksdagsgrupp äntligen fått en stark och kompetent talesperson för utrikespolitiken. Hans Linde (V) har i praktiskt taget alla avseenden ett säkrare politiskt omdöme än krigsaktivisten och Lundinintressenten Carl Bildt (M).
En stor självbekräftande och självuppfyllande kampanj har valt ut Sahlin som offer. Sexism, borgerlig högfärd, Åkessonrasism och liberalt hyckleri laddar förföljelsen. Den partipolitiska effekten tycks utebli.
Jag påminner mig en höstsolig dag i en brittisk badort. Vi stod i kö för att komma in på Labours partikongress. En försäljare ville pracka på oss t-tröjor, prydda med Tony Blairs storskrattade ansikte. Mannen tackade nej med den djupt demokratiska motiveringen: ”Jag är inte med i en fanklubb, jag är med i ett politiskt parti.”