Högerpopulisterna vänder under galgen
Åkesson och hans extremistvänner såg inte hotet från Putin förrän det var försent
I en intervju i helgen med Rysslandskännaren och den säkerhetspolitiska experten Gudrun Persson påminde Dagens Nyheter om vad hon sagt på konferensen Folk och Försvar den 10 januari i år. Med ett 20 minuter långt anförande beskrev hon vad som höll på att hända: Ryssland hade bestämt sig för krig mot Ukraina.
Hon var långt ifrån ensam om den analysen.
Redan i oktober började medier rapportera om att Ryssland hade grupperat upp till 100 000 soldater och stora mängder militär materiel både längs Rysslands gräns mot norra och östra Ukraina.
Vladimir Putins historieförfalskande essä, som han publicerade i somras, där han förnekar den ukrainska statens rätt att existera var också ett förebud. Den ryske presidentens falska retorik om att det pågår något som liknar ett nazistiskt folkmord på ryssar i östra Ukraina var ett annat.
Yrvakna populister
Men det var inte förrän Ryssland oprovocerat började rulla in militära styrkor över den ukrainska gränsen, annektera Donbas och skjuta robotar mot det ukrainska folket som vissa politiker vaknade. Som av en händelse gäller det ledande politiker för högerradikala partier.
Ett par dagar före Rysslands invasion kunde Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson inte säga i SVT vem han föredrar av USA:s president Joe Biden eller Vladimir Putin.
Samma vecka lade tre av hans partikamrater ned sina röster när EU-parlamentet med bred majoritet röstade igenom ett stort stödpaket på nästan 13 miljarder kronor till Ukraina. Övriga svenska parlamentariker röstade för.
I efterhand har Sverigedemokraterna försökt kränga sig ur den obekväma positionen som Putin-kramare. "Häpnadsväckande omdömeslöst", var en av Åkessons första lama kommentarer till den ryska invasionen. Som om det handlade om en rattfylla.
Kreml-beundrare byter fot
Det är inte bara i Sverige som högerpopulister vänder under galgen. Frankrikes Marine Le Pen och Éric Zemmour har tagit avstånd från Rysslands anfallskrig. In i det sista talade de valkampanjande politikerna om att de inte trodde Ukraina skulle invaderas och att Frankrike snarare borde närma sig Ryssland.
Italiens nationalistledare Mateo Salvini, Tjeckiens president Miloš Zeman, som tidigare varit en stor Kreml-beundrare, och den skotske nationalistledaren och ryssvännen Alex Salmond är ytterligare några som plötsligt bytt fot.
För att inte tala om Victor Orbán. Ideligen har han låtit som en Putin-apologet som spottat på EU-projektet och dess lagar och regler. Förvisso uttrycker han fortfarande personlig skepsis till sanktionerna mot Ryssland, men i EU har Ungern stöttat dessa.
Om inte Trumps lögner, som ledde fram till stormandet av Kapitolium förra året, fått folk att inse faran med dessa oberäkneliga extremister borde Putins brottsförbrytelser i Ukraina göra det.
Det är lätt att tro att fascism inte är så farligt – ända tills det är försent.