Amatörer ska inte bestämma lönerna
Resultatet blir gnäll och en massa osämja
Det råder osämja i poliskåren, berättade Dagens Nyheter häromdagen. Rikspolischefen har bestämt att bara halva kåren ska få del av de extra pengar som riksdagens skickat över för att höja lönerna.
De poliser som blir utan är förstås besvikna.
På något sätt misstänker jag att vi ser ett exempel på hur illa det kan gå när politiker försöker blanda sig i lönesättningen. Och när chefen tror sig veta precis hur löneutrymmet ska fördelas.
Den korta bakgrunden ser ut så här. I Moderaternas och Kristdemokraternas servettbudget 2019 fanns en särskild post för höjda polislöner. Syftet är det ingen som är emot. Polisen är en av många yrkesgrupper som behöver få bättre betalt.
Delvis är just det problemet. När politiker, kanske för att imponera på väljare, visar handlingskraft genom att peka på ett yrke och anslå pengar leder det lätt till problem. Tänk bara på Björklunds och Fridolins lärarpengar.
Inte nog med att andra grupper kommer att kräva kompensation. Dessutom kortsluter man systemet.
Hur som helst gick servettbudgeten igenom och därför finns det 360 öronmärka miljoner för högre polislöner i år. Nu har alltså rikspolischefen bestämt hur de ska användas. Poliser i yttre tjänst, poliser som arbetar med mängdbrott eller i kriminaljourverksamhet får 3 000 kronor extra i månaden. Retroaktivt för det senaste året dessutom.
Andra, till exempel polisens utredare, får inget av de extra pengarna. Och nu muttras det alltså.
Låt mig säga det direkt. Jag kan tänka mig massor av goda skäl att höja lönerna för poliser i yttre tjänst. De har ett otacksamt jobb som sällan visar upp människor från deras bästa sida. Hot och till och med våld är en del av jobbet. Dessutom har kriminaliteten dålig respekt för sådant som obekväma arbetstider.
Precis som rikspolischefen säger borde duktiga poliser inte heller behöva jaga chefsjobb för att få bättre betalt.
Men - och det är ett stort men - om chefen inte ens försöker övertyga sina medarbetares fackliga företrädare om att prioriteringen är rättvis är det svårt att undvika osämja. Och om satsningen betalas med särskilda pengar som politiker har anslagit just för att höja ett yrkes status är det klart att den som blir utan undrar hur det står till med statusen.
Det blir en massa gnäll och missnöje. Och antagligen en organisation som fungerar sämre.
Det blir varken en individuell marknadsprissättning av kompetenser eller löneökningar enligt principer i ett kollektivavtal. Däremot blir det en massa gnäll och missnöje. Och antagligen en organisation som fungerar sämre.
Slutsatsen är egentligen ganska enkel. Både politiker och de högsta polischeferna borde nog hålla sig borta från lönesättningen. Den sköts bäst i förhandlingar mellan fack och arbetsgivare.