Liberaler och gröna – nya europavänstern?
25 APRIL 2010 Om en dryg vecka håller Storbritannien val. Labour-regeringens förestående nederlag gestaltas, bokstavligen, i Roman Polanskis, Robert Harris-inspirerade, nya film ”The Ghost Writer”.
Politik är som alltid bäst som film.
Polanski analyserar ett politiskt sönderfall: En ung Labouraktivist erövrar regeringsmakten med entusiastiska löften och genomför storartade sociala moderniseringsreformer. Med tiden förvandlas han och blir krigsaktivist, lierad med den amerikanska kristna högern. Han slutar som jagad krigsförbrytare.
Tony Blair, filmens faktiske huvudperson, tycks undkomma åtal för människorättsbrott. Han kan i stället samla förmögenheter som festtalare och reklamagent för lyxvaror. Den stenrike Blair ruinerade sitt parti genom krigsallianser med Bushs USA, genom centralistiskt, dompterande ledarskap och en manisk, frihetsförkvävande jakt på terrorister. Det eländiga politiska arvet vräkte han över Gordon Brown.
New Labour blev Margaret Thatchers lydiga imitatörer, hopflätat med Citys finanskapital, däremot ofta i konflikt med den fackliga rörelsen och den egna traditionella väljarbasen. Arbetarväljarna slutade rösta.
Finanskrisen för två år sedan blåste sönder Blairs och Browns ekonomisk-politiska konstruktion. Bortåt tusen miljarder pund vräktes in i sönderspekulerade finansinstitut, ekonomin kollapsade. Budgetunderskott och statsskuld ligger på grekisk nivå, arbetslösheten når samma svindlande höjd som i det borgerliga Sverige.
Nu förestår social slakt. De offentliga utgifterna bör, säger ekonomer, skäras ned med sexton procent. Oklart vad som blir kvar av offentlig vård, av skola, infrastruktur och högre utbildning. En betydande del av allmännyttan är redan privatiserad – utan framgång. Effekterna kan läsas av i växande klassklyftor och fattigdom, numera värre än under Thatchers långa auktoritära styre.
Den konservativa oppositionen vill ungefär samma sak som Tony Blair och den olycklige Gordon Brown. David
Cameron, högerns ”little Englander”, höjer valparollen: ”För ett stort samhälle”. En förnyelse; Margaret Thatcher sa alltid att ”det inte finns någonting
sådant som ett samhälle”. Väljarna lyssnar förstrött. De förefaller ha upptäckt Liberaldemokraterna, annars evigt hänvisade till maktens skugga.
Under mina år i London mötte jag, under joggingturer i Kensington Gardens, den tidens liberale ledare Charles Kennedy, alltid rosig om kinderna och morgonfryntlig. Kennedy höll protesttal i Hyde Park mot kriget i Irak. Det var under den väldigaste demonstration som någonsin fyllt efterkrigstidens Europa.
Kennedy försvann senare in i stillsamma spritdimmor och ersattes av Menzies Campbell, en gång strålande sprinter och olympier med tider som 10,2 på hundra meter. Han skärpte den liberala kritiken av Bushs och Blairs krig. Liberaldemokraterna blev det anständiga brittiska partiet. Gordon Brown försökte locka in dem i sin sorgliga, långsamt döende expeditionsregering men avvisades lyckligtvis. Kanske kan Browns efterträdare framöver få lov att göra upp med den nuvarande liberale ledaren, Nick Clegg, svåröverträffad i varje partiledarutfrågning och redan överlägsen kampanjvinnare.
Unge Clegg, lika suveränt utbildad som 1800-talets urliberal Gladstone, sträcker ut ett valprogram som lovar hårda tag mot privatbankerna, socialisering till och med. Skärpt beskattning av den rika överklassen, avancerade miljökrav och tillbakadragande av trupperna från Afghanistan.
Clegg – en brittisk Obama, skämtar brittiska medier. Eller är han en Tim Henman? Henman spelade en bländade vacker tennis – fram till semifinalen. Han förblev ett stort löfte i femton år.
För ett decennium sedan skrev jag en bok om det sena 90-talets segrande socialdemokrati. ”Vänstern i Europa – de nya liberalerna”. En med tiden onödigt väl bekräftad framtidskalkyl.
Tio år senare skulle jag kunna pröva ett nytt bokprojekt: ”De gröna och Liberaldemokraterna – den nya europavänstern?” Omslagsbild på Nick Clegg, Daniel Cohn-Bendit och Maria Wetterstrand.