Ett jämlikt samhälle föder färre fanatiker
Vi måste titta oss själva djupt i ögonen och medge det obehagliga: Vi är medskyldiga till att alla dessa unga män blir bittra, hatiska, radikala, i vissa fall fanatiska.
Vilka är då vi? Det är enkelt. Vi är de som har. Vi är många, de allra flesta av oss ingår i detta vi.
Sedan finns de som inte har.
Klassklyftor är grunden för de flesta motsättningar. I byn, i samhället, i världen. Religion och fascism må alltid ha använts av makthungriga potentater för att lura människor, men utan orättvisor skulle präster och populister sakna marknad för sina sagor.
Att polariseringen – mellan stad och land, mellan höger och vänster, mellan rasister och feminister, mellan väst och öst, mellan rika och fattiga – är extrem just nu är inte främst fascisters eller Guds fel. Det är vårt fel. Det är kapitalismen vi röstat på.
Den nyliberala ekonomismen har gjort ett odiskutabelt segertåg. Sverige har vunnit VM i att öka klassklyftor – vi har fler dollarmiljonärer per capita än USA – och i världen kommer den allra rikaste procenten på planeten äga mer än alla andra tillsammans nästa år.
USA:s president Barack Obama anser att inkomstskillnader är det största hotet mot det amerikanska samhället och vill ta 320 miljarder dollar från de rika under de kommande tio åren och ge dem till vanligt folk. Förslaget kommer inte att gå igenom den republikanskt styrda kongressen eftersom högern inte förstår att klassklyftor även drabbar dem.
Överlag har människor svårt att förstå det.
Eller så hoppas de på tur.
Nu har vi en värld som skrämmer.
I Europa har fascistiska och högerpopulistiska partier lyckats fånga upp vanmakten som skapats av liberalismen med löften om enkla lösningar på komplicerade problem. Den svenska versionen har förvisso inte lyckats bra politiskt men bitterheten finns här. Hatet finns här.
Att titta uppåt, och se hur mycket bättre andra har det, skapar bitterhet och klasshat. Vissa går till nationalism, andra till islamism, några kanske bara orkar bli näthatare – detta är unga män som kan falla för vad som helst. Några få väljer att tro på våld. Våld är de maktlösas språk.
När du ingenting har, har du inget att förlora.
De borde gå till socialismen, den är konstruerad för samhällets svaga och därmed även för oss som haft tur. Men det har alla glömt, det har varit omodernt. Vi har svepts med i den internationella högervågen. Vi har accepterat att centrum förskjutits. Vi röstade i åtta år på vår egen plånbok och på skattesänkningar för välbärgade. Trodde vi verkligen inte att det skulle få konsekvenser? Väntades underklassen glatt betala med sina försämrade livsvillkor?
Vi blev ”satsa på dig själv”-människor, kanske för att undvika att själva bli uppäta. Vi kunde inte lita på sociala skyddsnät för de fanns inte längre. Blev vi sjuka eller arbetslösa skulle vi snabbt falla igenom och bli dom som inte har.
Men vi är alltid dom. Dom är vi. Vi hänger ihop.
Solidaritet kan man ägna sig åt för att man är snäll men man bör hellre göra det av självbevarelsedrift och egoism. Klasskamp är för alla. Ett jämlikt samhälle producerar färre fanatiker.