Lättare med kiwi än hbtq
Jag är pappaledig, ja nästan, jag skriver ju den här kolumnen men den blir den sista på ett tag.
Är trött, på gränsen till utmattad. Det är tufft att vara människa. Hur ska man då orka ta in andras problem, samhällets problem, världens problem?
Som det klassiska teodicéproblemet: Varför finns elände om Gud finns?
Mitt svar har alltid varit enkelt: Om inte skador inträffade skulle vi aldrig lära oss att undvika faror.
På samma vis undviker jag, och alla med mig, världen. Ibland mer, ibland mindre, beroende på tid och kraft. Att vara människa är att leva i synd och att leva med kampen mot den insikten.
Hela mitt vita manliga medelklassjag är en synd. All skit som jag åsamkat världen under hundratals, tusentals år. För all del mycket gott också, men det kan vi ta en annan gång.
Mitt vita manliga medelklassjag dansar disko under barnvagnens regnskydd medan långtidsarbetslösheten har ökat med 143 procent sedan regeringsskiftet 2006. Och 405 000 personer är öppet arbetslösa. Och 1,5 miljoner svenskar står utanför a-kassan. Och 220 000 barn lever i fattigdom. Och jag ... jag tänker på blöjor.
Och jag beställde scampi häromdagen. Jag bara sket i mangroveskogen i Sydostasien. Sedan åt jag jätteräkorna och tittade på helt meningslös tv-underhållning för jag var trött och ville inte se någonting som på något vis påminde mig om hur mycket skit och orättvisor världen består av.
Sedan gick jag in på Twitter. Där blev den ironiska hashtagen #kiwiriot, om att äta kiwi med skal på, snabbt mycket större än både #homoriot, om fördomar mot hbtq-personer, och #sexism. Sedan skrev jag en meningslös tweet, om att Tom Waits är överskattad, som väckte massa känslor och en meningsfull, om Bo Rothsteins text om vänsterns självbild i DN, som ignorerades. Sedan skrev professor Hans Rosling något viktigt om Tredje världens utveckling men då sa hjärnan stopp, trots att det var positiva nyheter, och jag slog på TV4 igen.
Jag är som de flesta andra. Hellre något roligt än något tråkigt. Mysiga TV4 finns där så att vi människor ska kunna få fly från verkligheten. Från modermjölksersättning, från förskolehämtning, från bigotta politiker i Umeå, från mord i Malmö, från rasism, från svält i världen.
När allt kommer omkring är det lättare att prata om kiwifrukter än om fyra banker som tjänar 80 miljarder kronor utan att ge ett öre till kunderna, bara till aktieägarna.
Det är mänskligt. Det är omöjligt att vara en rättvis, orkande människa när den futtiga vardagen tränger sig på. I bästa fall gör vi åtminstone vårt bästa.
Världens finaste yrken har därför politiker och tjänstemän, de som tar hand om vår bakgård medan vi jäktar tillbaka till Konsum eftersom vi glömde köpa filmjölk och välling. Jag litar på deras goda vilja och ambition. Jag litar även på Fredrik Reinfeldt och Anders Borg – att de någonstans har en tanke med sin klassklyftepolitik även om de aldrig vill stå för den eller förklara – även om det skulle kännas tryggare att lämna över ansvaret till några rödingar med inslag av grönt.
Politikernas ansvar är enormt. Jag litar på att ni gör ert bästa för att skapa en rättvis värld medan jag tar hand om ungarna.