Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Antisemitism är ett problem för både högern och vänstern

Ingen politisk idé vaccinerar en mot fördomar och rasism

Kärleksmanifestation vid Göteborgs synagoga efter att den attackerats av tre män.

Aftonbladets reporter Helena Trus har i en rad artiklar granskat den svenska antisemitismen och det är ingen upplyftande läsning. Unga judar vittnar om hat, trakasserier och förföljelse.
Och det är så det brukar se ut när den här frågan skildras.
I fjol presenterade den amerikanska nyhetskanalen CNN en undersökning om attityder kring judar och antisemitism i Sverige, Storbritannien, Tyskland, Ungern, Frankrike, Österrike och Polen. Var fjärde tillfrågad tycker att judar har för stort inflytande i finansvärlden. En av 20 har aldrig hört talas om Förintelsen. En tredjedel anser att judar använder sig av Förintelsen för att uppnå egna mål. Däremot anser väldigt få att de har fördomar mot judar.

En uråldrig föreställning

Det är kanske inte så konstigt.

Antisemitismen – fientligheten mot judar – skiljer ju sig från de flesta andra ”vanliga” rasistiska fördomar. Rasism mot svarta, romer och araber präglas av en uppfattning om att den egna gruppen är överlägsen den grupp som för tillfället hatas. Antisemitismen, däremot, kommer från en uråldrig föreställning om att judar i hemlighet styr över vår vardag.

Dessutom erbjuder antisemitismen, med sina djupa europeiska rötter, ett sätt att se på världen. Författaren David Nirenberg har skrivit att varje finansiell kris, uppfinning eller verksamhet som uppstod under 1800- och 1900-talen beskrevs som kopplad till judendomen.

Det präglade förstås det politiska tänkandet, på både vänster- och högerkanten.

Fransk höger gav judarna skulden för den franska förlusten i Fransk-tyska kriget år 1870. I amerikanska valrörelsen 1896 anklagades den avgående presidenten Grover Cleveland för att vara en marionett åt judiska kreditinstitut, och brittiska fackföreningar hävdade 1900 att boerkriget utkämpades för att guld i Sydafrika skulle säkras åt kosmopolitiska judar.
1933 blev antisemitismen statsideologi i det nazistiska Tyskland och här betraktades alla judar som del i en farlig och världsomspännande komplott mot det germanska.

Judar anklagas för folkmord

Efter att de nazityska dödslägren befriades och tömdes har antisemitiska uppfattningar om mäktiga ”judebankirer”, Rothschild-konspirationer och hemliga sällskap som i det fördolda styr levt vidare. I Mellanöstern, inte minst efter staten Israels upprättande, har antisemitismen ofta blivit en del av den arabiska nationalismen. I Sverige är det inte sällan vid krig och konflikter i Palestina som antisemitismen blir verkligt synlig, när antisemitiska ramsor hörs i demonstrationer mot Israel.

Dessutom har vi de antisemitiska myterna om ”kulturmarxismen” och finansmannen George Soros som bland annat sprids av människor som USA:s president Donald Trump. I två av den senaste tidens blodigaste attacker mot synagogor har gärningsmännen anklagat judar för att delta i ett folkmord på vita.

Hatet mot judendomen har dessutom förmått förklä sig som en befrielseidé – och i vissa fall som en vänsteridé. Om judarna styr över det här tjyvsamhället så är det väl bara rationellt att bekämpa dem, tycks vissa resonera. Brittiska Labour har under några år skakats av medlemmar som uttryck sig antisemitiskt och partiledningen har inte tillräckligt kraftfullt hanterat det.

Så, jo, den europeiska vänstern har ett problem med antisemitism. Precis som högern och den politiska mitten har det. Det finns ingen politisk idé som automatiskt vaccinerar en mot fördomar och rasism.