Snälla, säg att vi kan lita på FP
5 SEPTEMBER 2013. Regeringsfrågan
Aret var 1991, Carl Bildt hade precis blivit statsminister och Folkpartiledaren Bengt Westerberg sa absolut nej. Han vägrade styra landet med stöd av Ny demokrati.
Sedan satte han sig i alla fall i en regering som var beroende av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson.
Så där är det ofta med liberaler.
Jag hoppas ändå att man ska kunna lita på Folkpartiet efter nästa val.
Läget i den svenska opinionen är stabilt. Mycket kan hända på drygt tio månader. Men det mest troliga utfallet av valet är ändå att Alliansen får mindre väljarstöd är de rödgröna, och att Sverigedemokraterna blir möjliga vågmästare.
I helgen skissade – ja, just det – liberala morgontidningen Dagens Nyheter på ett scenario där Fredrik Reinfeldt skulle kunna sitta kvar som statsminister under sådana förutsättningar.
Det är faktiskt häpnadsväckande.
För det första för att det strider mot den demokratiska grundprincipen att den som får flest röster borde få bestämma. Det tycker man egentligen borde räcka.
För det andra för att det skulle innebära att Alliansen skulle behöva inleda ett organiserat samarbete med Sverigedemokraterna för att ha en chans att få igenom sin politik.
Det är sant att den nya riksdagsordningen gör det teoretiskt möjligt för Fredrik Reinfeldt att sitta kvar som statsminister även om Alliansen får färre röster än de rödgröna.
Men att regera är inte bara att bilda regering. Det innebär också att ha förmågan att få igenom sin politik i riksdagen – något Reinfeldt bittert fått lära sig under den här mandatperioden.
En Alliansregering som var mindre än de rödgröna skulle sakna folklig legitimitet. Det skulle också vara en regering med färre röster i riksdagen än de rödgröna i så gott som alla frågor – budgetförslag, nya lagar, granskningar i KU.
Ta budgeten som exempel. Det troliga efter valet är att socialdemokrater och miljöpartister lägger ett gemensamt budgetförslag. Antingen tillsammans med Vänsterpartiet, eller som V kan tänka sig att stödja.
Detta förslag kommer att ställas mot Alliansens i riksdagen.
Det enda sättet för Borg att få igenom en budget i det läget är att aktivt försäkra sig om att Sverigedemokraterna röstar på honom.
Sverigedemokraterna är inte Ny demokrati. De är mycket värre. De är ett parti med rötter i nynazismen. Förra året avslöjades filmen där ledande företrädare för partiet uttryckte sig rasistiskt, beväpnade sig med järnrör, kallade en kvinna för hora och hotade en man med våld.
Under den gångna mandatperioden har Sverigedemokraterna oftast röstat med regeringen. Utan det stödet hade de haft svårt att få igenom sin politik. Det har inneburit ett visst jämkande – när SD sa nej till det femte jobbskatteavdraget, valde Anders Borg att inte ta med det i sin budget. När Jimmie Åkesson ändrade sig igen i höstas, presenterade Borg skattesänkningen, som röstades igenom i riksdagen.
Men ändå. Inga regelrätta förhandlingar har skett. Ingen större anpassning av politiken.
Det är nu drygt tio månader kvar till valet, och Stefan Löfven pressas ständigt på svar om hur hans regeringsalternativ ser ut. Det troliga är att hans besked kommer hålla öppet för samarbete med alla partier förutom SD och M.
Fredrik Reinfeldt sa på valnatten att ”det största blocket ska regera”.
Jag litar inte riktigt på det där, nu när det borgerliga kampanjmaskineriet verkar ha dragit i gång operation avdramatisering.
Jag hoppas fortfarande att Fredrik Reinfeldts moderater menar allvar med att inte göra sig beroende av SD.
Annars återstår bara en sak, och jag är medveten om att det kan låta som en fåfäng bön:
Snälla, säg att man kan lita på Folkpartiet.