Palme och Lindh var inte rädda för patos
Jag saknar de stora orden, patoset och intelligensen som fanns hos Olof Palme.
I dag tävlar politiker snarare om att vara så vanliga som möjligt, ”som folk är mest”. Men politiker ska inte vara som folk är mest, de ska stå över oss medborgare. De ska leda, diskutera, ta strider och agitera. Besitta storhet. Folket förtjänar inget mindre.
Det är som att den ironiska generationen klivit in och stannat i riksdag, regering och opposition.
Med det menar jag inte att SD är ett dugg ironiska när de vill bevara Sverige svenskt, eller att Alliansen genomför ett ironiskt läx-rut, eller att utförsäljningen av välfärdstaten var en idé av Henrik Schyffert på 90-talet.
Jag menar att jag saknar gravallvar och ärlighet i diskussionen. Tydlighet. Om du är rasistisk – säg det då. Hellre det än svammel om mångkultur. Och anser du att klassklyftor är bra för Sverige – säg det då, och förklara varför du tycker så. Sedan kan vi medborgare ta ställning.
Olof Palme mördades den 28 februari 1986 och efter det var det som att politikern Palme glömdes bort. Det mesta handlade om själva mordet och den klantarsliga mordutredningen.
Kanske var det först 2010, då historikern Henrik Berggren skrev den episka ”Underbara dagar framför oss – en biografi över Olof Palme”, som Palme, politikern och inte mordoffret, verkligen hamnade
i fokus igen. Det är storartad läsning.
2012 kom Maud Nycanders och Kristina Lindströms film ”Palme”, som sågs av hela 250 000 biobesökare. Jag ägnade liksom 1,2 miljoner andra svenskar mellandagarna åt att se den tredelade, längre versionen på SVT och påmindes om det jag läste i Henrik Berggrens bok.
”Palme”-dokumentären var inget hyllningsporträtt, det var gedigen journalistik, väl värd Guldbaggenomineringarna som kom i förrgår.
Nycander och Lindström väjer inte för det mindre självklara i Palmes gärning: besöket hos Fidel Castro, lögnerna om IB-affären och bordellhärvan, vapenaffärer med diktaturer, arrogansen och en rad andra sanna och påstådda brister – men den bild av Palme som lever kvar när tv:n stängs av är den av en politikertyp som saknas.
En orädd, intelligent modernist med ett brinnande patos för rättvisa, jämställdhet och solidaritet. En komplex person, inte utan skrupler, inte med någon gloria, men en person som sa vad han tyckte och sedan var beredd att ta strid för det.
I dag diskuterar politiker viktiga ämnen via kommunikéer och helst inte alls.
Det går inte att undvika att fundera på vad som skulle ha hänt om han inte hade mördats. Och vad som hade hänt om Anna Lindh inte mördats 2003.
Vi får aldrig veta.
Anna Lindh påminde om Olof Palme. Hon var heller inte rädd för de stora orden, drömmarna, patoset. Allt det där som kan uppfattas som patetiskt i en ironisk tid.
– Vi som är unga behöver visioner, sa Anna Lindh, 28 år och då SSU-ordförande, på Palmes begravning.
Det gäller ännu mer
i dag. 2013 kanske blir början på en ny era. Låt oss hoppas. Vi förtjänar politiker, av alla färger, som talar tydligt och starkt.