Patient hittas avliden på akutmottagningen
Vården är en existentiell fråga
Klockan tickar, tick, tack… Detta är min näst sista ledartext för den här gången.
Jag har slutat på Aftonbladet förr, en gång 1981 och en gång 1990 men nu blir det nog tredje gången gillt.
Jag kommer fortsätta att arbeta, jag skriver på en bok som nu ska få all min tid. Inom kort försvinner jag in i författarbubblan.
Men än återstår två ledartexter och jag har verkligen grubblat över mina ämnen. De känns extra viktiga, så vad har då upprört mig mest under mina hittills 46 yrkesverksamma år?
Krig och konflikter förstås och klimatkrisen, jag får återkomma till det. Här hemma är det nog slakten på den svenska sjukvården som gjort mig riktigt heligt förbannad.
Vården är en existentiell fråga. Antingen räddar vi människor eller så låter vi dem dö. För en cancersjuk patient finns inget mitt emellan.
Sverige är ett rikt land, vi borde ha den bästa cancervården i hela världen, men i stället skickar vi våra patienter till Finland. Den svenska vården räcker helt enkelt inte till.
I princip alla svenska regioner har ekonomiska problem. 18 av 20 regioner går med underskott och sjukvårdspolitikerna reagerar som godisfabrikörer efter påsk. De börjar sparka personal.
600 läkare och undersköterskor får sluta på Nya Karolinska i Stockholm. Södersjukhuset minskar med hundra anställda, Danderyds sjukhus med lika många. Sahlgrenska i Göteborg drar ner med 400 tjänster, Skånes universitetssjukhus ska spara 590 miljoner, 60 procent tas på personalen.
Sjukvården i Jämtland vill spara bort 160-180 tjänster. Jag orkar inte fortsätta, men listan är lång och drabbar både stad och land.
Att glesbygdsregioner kan ha svårt att gå runt, det kan jag förstå. Men att rika Stockholm inte klarar sjukvården, det är ta mej sjutton absurt.
– Bli inte sjuk, uppmanade läkaren Uffe Hylin på Södersjukhuset härom dagen.
Han rapporterade från ett överbelagt sjukhus och på sociala medier kan vi läsa ett otal vittnesmål från sjukvården i Stockholm under rubriken sthlmsjukvardsupprop.
”En patient hittas avliden på akutmottagningen på morgonen när morgonskiftet började. Hen var stabil vid ankomst… På grund av överbelastning på akutmottagningen hade ingen hunnit titta till hen innan morgonen. Då var hen kall och hade begynnande likstelhet…”
”Är under ett nattpass ensam ansvarig sjuksköterska för 32 patienter på hjärtakuten… Flertalet patienter hade pågående hjärtinfarkter och jag kunde inte ens gå och hämta läkemedel till dem.”
”Dagligen tvingas vi skjuta på patienternas viktiga cytostatikabehandlingar…”
”En morgon fick jag ljuga i telefon för patientens partner och säga att jag inte visste hur natten hade varit och hur hen mådde. Jag visste ju att patienten oväntat hade avlidit för två timmar sedan men att nattpersonalen haft så många akut sjuka att ingen hade hunnit ringa.”
Stockholms regionråd Irene Svenonius hävdar att det här är en vårdsituation under ”god kontroll”. Hon säger att sjukhusen måste anpassa sin kostnadskostym, men i själva verket är det hon och hennes Allianskompisar som tagit pengarna. Under tretton år har de reat ut sjukvården till kapitalister som hellre tjänar miljoner än räddar liv. Man har byggt världens dyraste sjukhus och skvätt pengar på allehanda underentreprenörer som inte ens kan leverera cellgifter till patienter som riskerar att dö.
Irene Svenonius vet att invånarna i Stockholm bara blir fler, ändå krymper hon den offentliga sjukvården. Eller ”styr om den”, som hon säger.
Det hon menar är att hon tänker fortsätta att sälja ut vår gemensamma sjukvård. Det är ett borgerligt projekt, men alla som låter det ske har ett ansvar.