Vi har inte råd att stoppa EU:s plan
Dags att kompromissa Magdalena Andersson
EU-topparna i Bryssel vill låna 750 miljarder euro - nästen 8 000 miljarder kronor. Pengarna ska användas till en återhämtningsfond för de länder som drabbats värst av pandemin.
I huvudsak ska det att handla om bidrag. Ett stöd från länder i norr till länder i södra Europa. En mindre del, 250 miljarder euro, ska finnas att låna.
Det är inte svårt att räkna upp argumenten mot idén. Enormt mycket pengar måste pumpas in i EU-systemet. Kommissionen vill att så mycket som möjligt ska betalas genom att unionen får större beskattningsrätt.
Det betyder också att mer makt flyttas till Bryssel.
Vi får räkningen
Ändå kommer återhämtningsfonden till sist att innebära kostnader för medlemsländerna och för medlemsländernas invånare.
Förslaget kommer när hela Europa, inte bara länderna kring Medelhavet, befinner sig ekonomisk kris. Behoven av skattepengar för arbetsmarknadspolitik, offentliga investeringar och välfärdssatsningar är stort överallt.
Därför har Sverige och tre andra länder - Danmark, Nederländerna och Österrike - sagt nej till alla planer på EU-bidrag till coronakrisande länder.
Lån? Kanske, på tydliga villkor. Men inte en krona i stöd som inte ska betalas tillbaka. Så har Magdalena Andersson och Hans Dahlgren argumenterat över videolänk till Bryssel.
Det är dags att börja kompromissa nu.
Nytt fiasko blir kostsamt
Europa har inte råd att misslyckas en gång till.
Finanskrisen efter 2008 förde EU-systemet till gränsen för haveri. Insatserna kom sent, och när de kom handlade de mer om att rädda banker i Tyskland och Frankrike än om stöd till människor i Grekland, Italien eller Spanien.
Hur flyktingvågen 2015 hanterades av EU ska vi inte ens tala om. Och effekterna av coronakrisen talar hittills inte till unionens fördel. Gränser har stängts, varor har fastnat i tullen och varje regering har sett om sitt eget hus.
Ännu ett bakslag skulle på allvar skada EU.
Sverige drabbas
Det skulle skada Sverige. Det har inte vi råd med.
Att få igång ekonomier som drabbats hårt av pandemin är en fråga om att ställa upp. Men det är också en fråga om egenintresse.
Vårt land lever på vår export. Om vår ekonomi ska växa måste det finnas åkare i Italien som vill köpa lastbilar från Göteborg och livsmedelsproducenter i Spanien som behöver kartonger från Frövifors för sina produkter.
Sverige och de tre andra länderna kallas i dag de "snåla". Det är ett öknamn vi kanske kan leva med, men vi kan inte leva med att låta snålheten bedra visheten. Europa måste återhämta sig, och utan att EU har kraftfulla verktyg går det inte.
Chatta med Ingvar Persson. Chatten öppnar klockan 09.00 men du kan ställa dina frågor redan nu.
Denna chatt är stängd.
Det fick bli den sista frågan. Än en gång, tack till alla som ställt frågor.
Hej Peter.
Jag tror ärligt talat inte på stålbad som vägen till utveckling, men du har säkert rätt i att vi är många som kommer att få fundera över vad vi värdesätter. Naturligtvis måste de investeringar som kommer efter pandemin bidra till ett hållbarare samhälle, i Sverige och i resten av världen.
Jag tror fortfarande att detta stålbad kan vara bra för världen. Nu har vi i fyrtio år jagat vinster och nya saker. Det är inte nödvändigt att åka skidor i alperna eller sola på rivieran. Självklart är vi ett av världens rikaste länder och tack vare vår know how och vår förmåga att skapa möjligheter kommer vi fortsätta vara det, men det betyder inte att vi ska tömma ut våra tillgångar, som andra länder gjort som också satt dem i den situationen dem är iidag.
peter28 maj 2020Då är klockan 9.30. Det går fort och jag kan bara beklaga att jag inte hunnit svara på fler frågor. Tack alla som har skrivit.
Det sista ordet går till Peter.
Hej EK.
Jag får inte riktigt ihop det. Du pekar på de väldiga bristerna i våra välfärdssystem som har avslöjats av pandemin, och det är helt riktigt. Men vi talar om länder som drabbats ännu hårdare.
Framför allt vill jag ändå upprepa, Sverige kan inte hantera de ekonomiska effekterna av pandemin på egen hand. Vi måste bidra till att ekonomin i världen, och inte minst Europa, kommer igenom krisen. För vår egen skull.