Ett långt farväl till globaliseringen
Coronakrisen har öppnat för tuffa tag och stängda gränser
För några veckor sedan ställde Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson frågan vilka vi kommer att vara när vi vaknar upp efter coronafebern? Hon spådde statens återuppståndelse. Problemet är att vi inte vet vilken stat.
Att pandemin borde betyda slutet för fyra årtionden av marknadens överhöghet över politiken är klart. Vinstintresset är en dålig ledstjärna när civilisationen är hotad. Frågan är dock om tidens totalitära och auktoritära politiska idéer är så mycket bättre?
Om statens återkomst blir ett av coronapandemins resultat kan vi gissa att somligt annat kommer att försvinna. Det gället inte minst en av de tankar som kanske starkast har präglat vår tid, nämligen globaliseringen. Tecknen, som Trump och brexit, fanns där innan utbrottet.
Världen efter pesten blir sig inte lik. Frågan är dock åter, vad får vi i stället? Kommer vi att kunna åka genom Europa utan att visa upp pass för strama tulltjänstemän?
Globaliseringen som idé har flera element. Några handlar om ekonomi. Frihandel mellan länder, globala värdekedjor, avreglerade finansmarknader och låglönearbete i utvecklingsländernas sweatshop. Sådana saker.
Konsekvenserna har liksom smugit sig på oss.
I den uppmärksammade "No Logo" beskrev den kanadensiska författaren Naomi Klein redan 1999 hur de stora globala konsumentföretagen släppt kontakten med produktionen. Grejerna tillverkades i stället av underbetalda arbetare i fabriker som ligger i det land som för ögonblicket kunde erbjuda lägst pris.
Ett resultat har blivit att människor utnyttjas samtidigt som jobb i vår del av världen har försvunnit. Ett annat att hela produktionssystemen är oändligt känsliga.
Då hade de sista båtarna från Kina lastats ur
I slutet av januari, när coronanyheterna ännu handlade om det kinesiska nyåret och en provins de flesta av oss inte visste existerade, var vi många som frågade oss hur länge banden på bilfabrikerna skulle kunna rulla. Svaret fick vi en och en halv månad senare. Då hade de sista båtarna från Kina lastats ur.
I Södertälje kunde Peter Kadhammar den 19 mars konstatera att en lastbil från Scania består av 20 000 detaljer från hela världen. När i princip inte en enda av dem finns i lager behövs inte mycket för att bandet ska stanna.
Om tillverkningsindustrierna i Europa efter krisen kommer att värdera lokala underleverantörer lite högre skulle det inte vara en dålig sak. Inte om de bygger system som är lite mer robusta heller.
Avregleringen av finansmarknaderna har också varit en del av globaliseringen. Resultatet har bland annat varit världsomfattande kriser som upprepats med en oroväckande regelbundenhet. I skuggan av pandemin arbetar just nu Göran Persson och Jens Henriksson med att röja upp efter Swedbanks skumma affärer med ryska oligarker.
Vi kan skylla på girighet och enskilda bankdirektörers kortsiktiga jakt efter bonus. Men när allt upprepas blir det ändå lite tomt. Det har funnits ett systemfel, och om coronaviruset blir ett skäl för politiker att ta tag i det kan jag bara nicka gillande.
Ändå är kanske den största konsekvensen av globaliseringen just ekonomisk, privatekonomisk. Ni har sett siffrorna. En procent av världens befolkning äger mer än alla vi andra tillsammans. Förra året passerade antalet miljardärer i Sverige 200 stycken och en börsdirektör tjänar i dag i genomsnitt lika mycket som 55 industriarbetare. Skillnaden har aldrig varit större.
Stora grupper har förlorat trygghet
Samtidigt har stora grupper förlorat trygghet, också här. Det märks inte minst i tider som dessa. Sjukförsäkringens regler plågar redan utsatta människor. SCB:s statistik visar att otrygga anställningar i dag långt ifrån bara är en ungdomsfråga. Och innan de senaste förändringarna av a-kassan saknade var tredje anställd i Sverige ett ordentligt försäkringsskydd.
På många andra håll i världen är det mycket värre.
LO:s Karl-Petter Thorwaldsson brukar tala om globaliseringens förlorare. De är många och det får politiska konsekvenser.
Därmed är vi inne på globaliseringens andra sida, värderingarna.
Det är drygt 30 år sedan den japansk-amerikanske författaren Francis Fukuyama förkunnade historiens slut. Den grundläggande striden mellan politiska ideologier var över. Liberalismen stod ensam kvar som segrare.
Den föreställningen har varit en viktig del av det vi menar med globalisering.
Fri handel, öppna gränser och - i alla fall så småningom - demokrati och mänskliga rättigheter har haft historien på sin sida.
Redan innan coronakrisen hade den bilden spruckit. Ryssland efter Sovjet blev aldrig någon västlig demokrati. Länderna i Centraleuropa blir allt mer auktoritära samtidigt som högerextrema rörelser växer, också hos oss. Kina ambitioner att ta större plats i världspolitiken påverkar till och med svenska journalister. Och dessutom har vi ju Trump.
Nationalismen och chauvinismen är ingen lösning på de ökade klyftorna i globaliseringens spår, men de är reaktioner. Och nu har viruset öppnat alla luckor för tuffa tag och stängda gränser. Det för oss tillbaka till Karin Petterssons fråga, vilken stat? Och vilken värld?
Det finns trots allt saker från de senaste årtiondena som är värda att rädda vidare till världen efter pandemin.