Glöm att problemen med Turkiet är lösta
Vi får lära oss leva med utpressning från Ankara
Turkiets president Recep Tayyip Erdogan får ytterligare fem år vid makten. Valet var inte rättvist och inte vad vi menar med demokratiskt.
Ändå fick utmanaren Kemal Kilicdaroglu hela 47,9 procent av rösterna. Ett verkligt val där båda sidor haft samma förutsättningen skulle därmed sannolikt ha kunnat vinnas av oppositionen.
Men så blev det inte, Erdogan använde statens resurser och organisation för kampanjen. Dessutom i ett medielandskap till större delen kontrollerat av hans parti och allierade.
”Den mest orättvisa valprocessen på senare år”, sa Kemal Kilicdaroglu efter valet.
Men makten ligger nu även fortsatt i Erdogans händer och om de senaste tjugo åren ger någon vägledning så kommer förtrycket bara att öka.
För svensk del ligger Natoansökan fortfarande på is och Ulf Kristersson twittrade ut en gratulation till valsegern. Reaktionerna från andra svenska användare på Twitter var, milt uttryckt, inte särskilt positiva.
Men Ulf Kristersson tycker sannolikt inte att han har något val. Han har satt upp Natomedlemskapet som mandatperiodens viktigaste utrikespolitiska fråga och klockan tickar nu snabbt ner till Natos toppmöte i Vilnius i juli.
Än så länge finns få positiva signaler från Ankara. Men bedömare påpekar samtidigt att Erdogan nu inte har något val att bry sig om och därmed kan kosta på sig en mjukare linje mot Sverige.
Vi få väl se vad som händer.
När jag själv har pratat med diplomater från Natoländer rycker de på axlarna åt den svenska förvåningen över Turkiets agerande. Det är alltid så här. De är vana vid Turkiets spel.
Den stora frågan är kanske framförallt varför Sverige var så oförberett när Recep Tayyip Erdogan började konstra. Vad förstod egentligen svenska analytiker och svensk underrättelsetjänst?
Sanningen är nog tyvärr att Sverige helt enkelt inte kunde tillräckligt mycket om Turkiet och turkisk politik. Nu har vi fått en första lektion, den hårda vägen.
Så vad händer nu? Ingen vet, men nyckeln ligger knappast i Stockholm utan i Washington, London, Paris och Berlin. Och inte minst USA har skruvat upp retoriken. Kongressen hotar blockera viktiga vapenaffärer om Turkiet blockerar svenskt Natomedlemskap.
I vår militära alliansfrihet och dessförinnan neutralitetspolitiken låg ett slags inbyggt löfte om att världens problem – när det verkligen kom till kritan – inte var våra problem.
Vi stod fria att säga sanningen även till de mäktigaste.
Och det behövdes inte tas några geostrategiska hänsyn när Olof Palme jämförde USA:s agerande i Vietnam med förintelselägret Treblinka eller kallade Francisco Franco regim i Spanien ”dessa satans mördare”. Eller när han avfärdade Tjeckoslovakiens kommunistregim som ”diktaturens kreatur”.
Efter alliansfriheten gäller inte detta längre. Turkiets hållhakar på oss är extremt starka.
Samtidigt måste vi lära oss leva i detta nya läge. Att bara kröka rygg, som Tobias Billström och Ulf Kristersson gör inför Erdogan, kommer att bli outhärdligt i längden.
Inte ens de mest kallhamrade moderater kommer att klara det. Sverige i Nato måste trots allt fortsätta vara Sverige, med våra värderingar och intressen.
Det som skulle behövas är en ny svensk säkerhetsstrategi och där riksdagen lägger fast vilka som är våra grundläggande intressen i Nato och i den nya värld vi står inför.
Vad är vi inte beredda att kompromissa om? Och hur bygger vi allianser inom EU och Nato för att slippa det.
Än så länge har inte regeringen lagt fast en enda röd linje. Inför en aktör som Recep Tayyip Erdogan är det en omöjlig hållning. Han kommer bara att kräva mer.
Precis som övriga Natomedlemmar kommer vi helt enkelt att få lära oss leva med Ankaras nycker. Det är inte någon särskilt uppmuntrande insikt.
Sveriges säkerhetspolitiska doktrin är just nu ganska svårtolkad. Någon ”plan B” om Sverige inte släpps in i Nato i sommar finns egentligen inte, men än att vi fortsätter som nu med bilaterala samarbeten, övningar och vår egen upprustning.
Som långsiktig strategisk idé för Sveriges försvar är det en ganska tunn soppa.
Recep Tayyip Erdogan sitter där han sitter och problemen för Sverige och Nato kommer att fortsätta som förut. Både innan och tyvärr även efter vårt medlemskap i alliansen.
Det är detta som är det nya normala.