Socialdemokraterna är inget mittenparti
Visst gör det ont när illusioner brister. När man tittar i spegeln och inser att ögonen som möter är någon annans. När skriften på väggen berättar vad man egentligen under lång tid vetat: att tillvaron inte längre fungerar.
Visst gör det ont när man får 28 procent i valet och inte 45.
Det som smärtar mest i politiken är födelsen av en ny idé, konstaterade en gång Tony Blair. När Labourpartiet förlorade 1983 fick de just 28 procent, fast i ett tvåpartisystem. Det är ännu värre. Partiets vänsterinriktade valmanifest kallades efteråt "The longest suicide note in history", historiens längsta självmordsbrev.
Förlusten blev en fullständig katastrof för vänstern och den brittiska arbetareklassen har fortfarande inte hämtat sig efter Margaret Thatchers härjningar. Men för Labour innebar det även början till en lång återhämtning. Oavsett vad man tycker om Tony Blair så vann han tre val, fler än någon annan vänsterledare i historien. Och resan för "New Labour" började med chocken 1983.
Inget mandat till förändring
Fredrik Reinfeldt resonerar likadant i sin bok Halvvägs, denna märkliga blandning av memoarer och ansökan till internationella toppjobb. Ju äldre en idé är, konstaterar Reinfeldt, desto svårare är det för ett parti att ändra sig. Gamla åsikter får en slags patina, en helighet som gör att när verkligheten byts ut så stannar partier lätt i växten. ”Så har vi alltid tyckt” blir det vinnande argumentet på varje möte. Sen sjunger man sin partisång och går hem.
Även Fredrik Reinfeldt var en reformator, han skapade "Nya Moderaterna" och "Alliansen" och fick partiets bästa valresultat någonsin. Men utan katastrofvalet 2002 då Moderaterna landade på 15 procent hade han aldrig fått något mandat för förändring.
Vilket handlingsutrymme får en Socialdemokratisk ledning av 28 procent, ett valresultat i nivå med Hjalmar Branting vid andrakammarvalet 1911?
Än så länge: inget mandat alls.
Vänster handlar om jämlikhet
Både Tony Blair och Fredrik Reinfeldt såg framtiden i den politiska mitten, fast de rörde sig dit från olika håll. Båda hade samma budskap till sina partier: förändra er eller dö.
Och båda använde "den brända jordens politiska taktik" där ingenting var heligt och alla åsikter utbytbara. Till slut fanns inga värderingar kvar - bara viljan till makt.
"Alla politiska karriärer slutar i misslyckande", sa en gång Enoch Powell, en mörkblåbrun brittisk högerman. Så även denna gång.
I Vänster och höger: essä om en politisk distinktion (Atlas 1998) resonerade den italienske filosofen Norberto Bobbio kring vad som egentligen skiljer vänster och höger åt. På 90-talet var ideologiernas död högsta mode och projekt som "New Labour" byggde på tanken att den "gamla" vänstern och "gamla" högern inte längre hade något att ge.
Bobbio vägrar gå med på detta. Skär man bort alla heliga kor, alla traditioner och symboler så finns kärnvirket kvar – nämligen synen på jämlikhet.
Vänster och höger, hävdar han, handlar i grunden inte om sakpolitik och ser olika ut i skiftande politiska eller kulturella miljöer. Men det finns en konstant: mer jämlikhet är vänster och mindre jämlikhet är höger.
Längst ut till vänster finns kommunister som vill se total jämlikhet och ute på högerkanten nazister som anser att ojämlikheten till och med är genetisk. Däremellan den demokratiska vänstern och högern.
”Mittenparti”
I dag är politiker som Tony Blair och Fredrik Reinfeldt inte längre relevanta. När alla hamnade i mitten växte nya extremer fram, främst till höger men i Sydeuropa även delvis till vänster.
De vänsterpolitiker som i dag lyckas entusiasmera står till skillnad från Tony Blair för en tydlig ideologi och ett perspektiv underifrån, som Jeremy Corbyn i Storbritannien och Bernie Sanders i USA. Men tyvärr har de inte lärt sig vinna val än och många arbetarväljare lockas mer av extremhögern.
Oavsett hur det går i de svenska regeringsförhandlingarna har Socialdemokraterna en läxa att göra här. De behöver fundera över varför utpräglade idépolitiker till vänster har sådana framgångar men sedan gifta ihop retoriken med ett valmaskineri som även når arbetareklassen och faktiskt besegrar högern.
Därför får jag utslag av påståendet att Socialdemokraterna skulle vara ett "mittenparti". Svensk socialdemokrati är vänster, möjligen delvis mittenvänster. Enligt Göteborgs universitets vallokalsundersökning för årets val definierar sig 76 procent av socialdemokraternas väljare som vänster och bara 4 procent som höger. Andelen som är vänster har faktiskt ökat sedan förra valet.
I SVT:s valpejl där partiernas kandidater fick svara individuellt om var de ligger på höger-vänsterskalan hittar jag inte en enda S-kandidat till höger och någon enstaka i mitten.
Glöm inte värderingarna
Sverige må vara mellanmjölkens land, men socialdemokraterna är inte mellanmjölkens parti. Arbetarrörelsens historiska uppgift är ökad jämlikhet. Den är därmed, som Norberto Bobbio konstaterar, en vänsterrörelse.
Det är även detta väljarna förväntar sig, de vill känna igen sitt parti. Först i valrörelsens slutskede när Socialdemokraterna verkligen vågade ta ut svängarna åt vänster om välfärd och ekonomi strömmade de slutligen tillbaka.
Inte heller de eventuella koalitionspartierna Centern och Liberalerna är några "mittenpartier". I båda fall ligger väljarna klart till höger. Varje diskussion om en mittenregering behöver börja i den insikten, i mitten kompromissar man för att man är tvungen - inte för att man vill.