Afghanistan kan bli Sveriges Vietnam

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Långa applåder. En och annan tår i ögonen.

En svensk officer hade berättat om det svåra uppdraget i Afghanistan, om de kamrater som sårats eller avlidit.

Scenen från konferensen Folk och Försvar förra året kommer tillbaka när jag läser telegrammen. Situationen verkar bli sämre och sämre, särskilt i södra Afghanistan.

Applåderna var motiverade. Många svenskar gör stora fredsinsatser utomlands.

Det som oroade mig var något annat. Den kritiska eftertanken verkade försvinna i krigshjälteyran.

På konferensen i Sälen fanns också berättelserna om hur USA förödmjukar lokalbefolkningen och hur ilskan sedan riktas mot soldater från andra länder. Men de som ifrågasatt att Sverige underordnar sig USA:s taktik har varit få och ofta blivit marginaliserade.

Afghanistan kan bli Sveriges Vietnam. Det är en av de svåraste och farligaste uppgifter svenska soldater varit ute på. Regeringen tänker förstärka styrkan. De kritiska frågorna måste ställas nu.

Därför var det befriande att läsa den artikel som Lena Hjelm-Wallén och Bengt Kristiansson skrev i Svenska Dagbladet 1 december. De är ordförande och generalsekreterare i Svenska Afghanistankommittén, som gör stora biståndsinsatser.

Hjelm-Wallén och Kristiansson ser problem med att Nato leder fredsstyrkan isaf. ”Detta faktum har försvagat trovärdigheten för ISAF-styrkans oberoende av det krigförande USA.”

De konstaterar att ISAF tagit över det militära ansvaret i stora delar av Afghanistan. ”Därigenom har de fredsbevarande trupperna kommit att utveckla en krigföring som intill förväxling liknar den USA:s trupper redan misslyckats med.”

Få har lika stor politisk erfarenhet som Lena Hjelm-Wallén. Den tidigare utrikesministern brukar väga sina ord. Därför blir den skarpa tonen i slutet av artikeln särskilt anmärkningsvärd.

”Svensk trupps närvaro i Afghanistan är inte förenligt med att låta styrkorna bli fritt disponibla för Nato, när samtidigt Nato inte tydligt visat att de utgör något mer än en förlängd arm i USA:s krigsmaskineri.”

I Tyskland förs en hård och öppen debatt. Ska tyska soldater stödja sina Natoallierade i striderna i södra Afghanistan? Överenskommelsen på senaste Natotoppmötet kan tolkas så. Enligt Der Spiegel har förbundsregeringen sagt ja till att tyska Tornadoplan ska kunna användas för att attackera islamister i södra delen av landet.

I Sverige verkar denna debatt föras bakom utrikesnämndens stängda dörrar. Vilka regler, ”rules of engagement”, ska gälla för de svenska soldaterna? I vilka situationer ska de öppna eld? Vad svarar befälen när Natoledningen vill ha förstärkningar på platser där striderna är intensiva?

I år blir det ingen Sälenkonferens för mig. Jag har sedan länge planerat in en tjänstledighet fram till slutet av maj.

Jag hoppas att Afghanistan inte bara diskuteras på högfjällshotell och i en utrikesnämnd på Stockholms slott. Den hör hemma i arbetsplatsernas fikarum och i alla landets Folkets hus.