Arvet efter Anna
Anna Lindh var övertygad om att fred och frihet måste byggas på mänskliga rättigheter
Det är fem år sedan chocken: Sveriges utrikesminister Anna Lindh knivmördad på varuhuset NK i Stockholm. Sverige paralyserades. Inte hon. Inte Anna! Eva Dahlgren sjöng ”Ängeln i rummet” på Sergels Torg. Människor grät, men hade ännu inte förstått.
”För allt du varit och inte fick bli”, skrev Daniel i boken ”Till Anna”, med några av svenska folkets hälsningar. I åtta små ord sammanfattade han Sveriges kollektiva sorg över sin förlorade utrikesminister.
I dag vill jag tänka på vad Anna Lindh uträttade. På vad hon var – och vad som är arvet efter henne.
Få svenska utrikesministrar har gjort sådant avtryck som Anna Lindh. Det är inte konstigt. Politiker på internationell nivå har ofta en förmåga att reducera sig till aktörer på den stora spelplanen. Vi stöder dig i dag och dig i morgon, beroende på vad vi får i gengäld.
Utrikespolitik reduceras allt för ofta till geopolitiska konflikter. Gränsdragningar blir viktigare än människor.
Anna Lindh var inte sådan. Hennes syn på utrikespolitiken var bredare. Visst tog hon del i akuta konflikter. I Makedonien 2001 var hon med om att avstyra ännu ett inbördeskrig på Balkan. Men det var bara en del av hennes gärning. Anna Lindh var övertygad om att fred och frihet måste byggas på mänskliga rättigheter.
”Hållbar säkerhet förutsätter rättvis och hållbar utveckling. Fattigdom kan både orsakas av och vara orsaken till militära konflikter. Men den kan inte bekämpas militärt”, sa hon i utrikesdeklarationen 2003.
Med människovärdet som grund för fredsarbetet gav sig Anna Lindh i kast med vår tids avgörande utmaningar. Miljön måste räddas och naturresurser fördelas rättvist. ”Ta frågan om rent vatten. Det är en bristvara och därför en källa till konflikter”, sa Anna Lindh.
Engagemanget mot sexslavhandel, trafficking, och mäns våld mot kvinnor var också ett sätt att skapa fred och säkerhet. Anna Lindh såg diskrimineringen av kvinnor som ett allvarligt hinder för hållbar utveckling.
”För kvinnor i många delar av världen innebär diskrimineringen att de utestängs från de ekonomiska och politiska områdena – deras potentiella insats går förlorad. Två tredjedelar av världens analfabeter är kvinnor”, påminde hon FN:s generalförsamling år 2000.
Kampen mot hiv/aids var ännu en del av fredsstrategin. Epidemin hotar vår gemensamma säkerhet, menade Anna Lindh: ”Hiv/aids i vår tid är en historia om personliga tragedier och samhällen i sönderfall. Det är en historia om okunnighet, intolerans och girighet.”
Hon kritiserade politiska och religiösa maktstrukturer som förhindrar öppenhet och skapar tabun. Hon talade om vikten av information och preventivmedel. Hävdade allas rätt att få bestämma över sin egen kropp.
Denna breda syn på fred och säkerhet fick Anna Lindh att kritisera EU. ”EU-länderna har betydande militära resurser, men de är alltför inriktade på gamla invasionshot”, skrev hon i Aftonbladet 1999.
USA-beroendet måste brytas, fortsatte hon. EU måste bli bättre på att förebygga kriser och ingripa tidigt. Med bistånd, handelsavtal, observatörer, fredsbevarande styrkor och tydliga krav på mänskliga rättigheter.
Anna Lindhs syn på utrikespolitiken kräver mycket av hennes efterträdare. Det gäller att skapa fred – inte att leka krig. Människorna är viktigare än vapnen. Inte alla vill ta till sig det förhållningssättet.
Men alla måste, om det ska bli någon säkerhet.